Jag är ute på djup is, halt vatten
Man kunde ju önska sig. Något. Bara något. Men jag vågar inte. I dessa dagar, i detta liv, i den här världen jag befinner mig i, vågar jag inte önska något alls. Det får vara som det är. Dag läggs till dag, natt följer natt. Doften av nytvättatt lakan byts sakta och säkert mot surt och skamset för att återigen tvättas och sköljas.
Jag tänker lampor mitt på dagen för att stämma i bäcken, slippa allt det svarta dumma som överfaller oss allt som dagens timmar tickar på. Varje sekunds kamp under våren blir ett nederlag när vi väntar på snön och glädjen i små barn ögon när de finner att mamma och pappa har tömt plånboken för att köpa saker som barnen i nästa stund har glömt att de har.
Så jag har ändrat på mitt liv, blivit hel och ren och föll därefter igen. Jag vet att det bara är att resa sig upp och borsta av sig och fortsätta gå. Men just nu ligger jag där i dammet och har det ganska bra. Rör jag mig allt för mycket gör det ont så jag rör mig helt enkelt inte. Stirrar upp i himlen och funderar på vad som döljer sig bakom allt det blå och grå och vita som jag ser. Känner regnet mot ansiktet och hör de hånfulla skratten från dem som går förbi mig och som hela tiden sagt att jag kommer falla. Så jag föll. Inte mer med det.
Det kommer en dag när jag ställer mig upp igen, tar sikte på mina mål och börjar vandra med värkande rygg och orkar le på riktigt. Men inte idag. Inte än. Jag har ju det som sagt rätt så bra där jag ligger. Jag kom just på att förtusan, det är ju inte jag själv som har problem med att jag faller ibland. Det är andra som retar sig. De som anser mig vara en smula ful och förbannat full. Jaha?
Jag tänker lampor mitt på dagen för att stämma i bäcken, slippa allt det svarta dumma som överfaller oss allt som dagens timmar tickar på. Varje sekunds kamp under våren blir ett nederlag när vi väntar på snön och glädjen i små barn ögon när de finner att mamma och pappa har tömt plånboken för att köpa saker som barnen i nästa stund har glömt att de har.
Så jag har ändrat på mitt liv, blivit hel och ren och föll därefter igen. Jag vet att det bara är att resa sig upp och borsta av sig och fortsätta gå. Men just nu ligger jag där i dammet och har det ganska bra. Rör jag mig allt för mycket gör det ont så jag rör mig helt enkelt inte. Stirrar upp i himlen och funderar på vad som döljer sig bakom allt det blå och grå och vita som jag ser. Känner regnet mot ansiktet och hör de hånfulla skratten från dem som går förbi mig och som hela tiden sagt att jag kommer falla. Så jag föll. Inte mer med det.
Det kommer en dag när jag ställer mig upp igen, tar sikte på mina mål och börjar vandra med värkande rygg och orkar le på riktigt. Men inte idag. Inte än. Jag har ju det som sagt rätt så bra där jag ligger. Jag kom just på att förtusan, det är ju inte jag själv som har problem med att jag faller ibland. Det är andra som retar sig. De som anser mig vara en smula ful och förbannat full. Jaha?
Kommentarer
Postat av: en annan
Du är ju inte ensam i att falla och du är inte ensam i att se grå, blå och vit färg i det där som syns då och då. Du kommer att resa dig upp och le mot alla de färger som du såg och som inte kunde hjälpa dig då..... Du är inte ensam om att behöva tända ljus för att kunna se något. En dag har du hittat rätt väg och då får de som log i mjugg stå med näsan lång och en känsla av fel tolkning
Postat av: WoB
Nä man är ju inte det. Världen är full av människor som faller lite hit och dit. Det hör till livet mer eller mindre anser jag. Den här gången är jag dessutom inte så orolig för det hela eftersom jag nu vet att jag kan resa mig upp igen, bara jag får samla mig lite :-)
Trackback