Mellan högtiderna

Första vardagen efter julens yra. Rätt skönt att inte vara så där tvingad att ha det mysigt och lugnt och vara otroligt förbannad lycklig. Idag är det tillåtet att vara låg eller blå eller ha ont i näsan eller oroa sig för ekonomin eller lite vad man vill. Så jag är glad och förnöjd och lycklig och mår jättebra. Fast jag har ont i axlarna och en knivsudd huvudvärk.

Sovit gott har jag. Ätit gott har jag. Kaffet smakade utmärkt, katten är kelig, det är en gammal hederlig svensk film på tv,
"Landstormens lilla Lotta" och jag skrattar gott åt de infantila skämten. De kunde göra komedier på den tiden. När jag var liten så tittade vi ofta på de där gamla filmerna. Kanske beroende på att min fader var av den äldre arten. Så jag lärde mig uppskatta dem tidigt i livet. Många ser dem som anomalier nu för tiden men jag tycker många är riktigt roliga.

Ute är det otroligt halt enligt tidningarna. Det har skett minst två olyckor i trafiken här i närheten, en med dödlig utgång. Otroligt sorgligt att människors liv ska släckas i en bil bara dagar efter den glada julen. Så jag håller mig hemma och inne i värmen. Cigaretterna är slut men jag har tobak kvar så det får bli piprökning resten av dagen.

Egentligen skulle jag in till staden för att anmäla amäla min mobil försvunnen. Men jag fann att man kan göra det över internet. Återigen detta eviga internet som, rätt använt, gör livet så mycket lättare. Man vet ju aldrig. Kanske finns det någon ärlig själ som lämnar in mobilen till polisen. Ibland kan man ju ha sådan tur.

Men för tillfället sitter jag med en helt uråldrig, minst 7-år gammal mobil och mitt gamla nummer, det som jag hade före jag skaffade min nya mobil. Men jag kom på att det faktiskt inte spelar någon roll. Huvudsaken är ju att man kan ringa med telefonen och det kan jag ju. Kanske behöver man tappa bort saker ibland för att komma på att man inte behöver dem lika mycket som man trodde?

Nä. Mörkret sänker sig över Viskafors. En vacker måne vilar på himlavalvet och snön gnistrar, röken står som plymer från husens skorstenar. En del har redan städat bort julen från sina fönster. Jag väntar allt lite med det. Man kan ju liksom inte tvinga fram våren genom att låtsas som om den redan är här. Så mina två ljusstakar frå stå kvar i fönstren och min adventsljusstake får stå kvar på sideboarden. Ett tag till.

Dags att fylla på kaffekoppen och skratta lite åt Thor Modéen och de andra som fånar sig på tv.

Det goda livet. Det goda livet.





Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kommentarer
Postat av: Ann

hittade faktiskt en mobil i söndags men det var på en helt annan plats i Mark, lämnade in den till polisen igår som den ärliga själ jag är... jag snubblar hela tiden över saker som måste lämnas in till polisen, plånböcker, shoppingkassar, guldarmband... och eftersom jag själv fått igen borttappade saker och blivit så glad, så njuter jag av att lämna in dem och tänka på vad glada människorna ska bli :)

2009-12-29 @ 20:18:53
Postat av: WoB

Jag önskar vid den gud jag inte tror på att en lika ärlig människa har hittat min mobil. Det är sånt som är klart beundransvärt.

2009-12-30 @ 15:02:02
Postat av: Ann

äh gud har nog inte så mycket med det hela att göra men man ger folk tillbaka tron på människor... och som sagt har jag själv fått igen guldringar och silverarmband och förundrats över hur snälla människor kan vara.... och hur kan jag njuta av saker som inte är mina?... även om jag som pippi är en riktig sakletare och hittat dem helt ärligt :)



Kul följa din blogg, blir glad när livet går uppåt för dig och bekymrad när det går ner.... vintern är tung och lång...men visst är det härligare när den är så kall som nu.... man håller ju på att frysa näsan av sig i Borås :) trots att jag är norrlänning från början

2009-12-30 @ 19:49:18
Postat av: WoB

Jag är djupt tackam för att du glädjs när jag mår bra och en smula förbryllad över att du bekymrar dig. Du verkar vara en vacker själ. Tack.



Jo, Vintern är min svurne fiende. Men snart kommer våren. Men porlande bäckar, fågelkvitter och en termos kaffe i väskan.

2009-12-30 @ 20:43:12
Postat av: Ann

är väl inte så förbryllande att folk bryr sig?jag har ju följt din blogg i ett år... Jag är väl överempatisk kanske :) idag gick jag förbi sjöfåglarna i Viskan vid Sandwallsplats.... och tyckte så synd om dem i kylan, och har hört att fåglar måste äta hela tiden för att hålla värmen. Så vid nästa promenad tog jag med mig ett överblivet bröd och skulle ge dem. men oj, det blev som skräckfilmen fåglarna. Alla fåglar inom flera hundra meter kom flaxandes och farandes och kämpade om brödbitarna... och jag kände mig lite som en idiot när folk tittade...



2010-01-02 @ 16:06:17
Postat av: WoB

Överempatisk kan jag inte tänka mig att man kan bli. Svårt att tro det. Fåglar ska man vara snäll mot. Jag hade några andvänner när jag bodde på Sjöbo. Brukade snurra ner mot Viskan på vinterdagar och mata dem och prata lite med dem. Man ska aldrig känna sig dum för att man är snäll.

2010-01-02 @ 16:15:57

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback