Välkommen svarta hunden, slå mig ned.

Den börjar krypa på nu. Min vän den svarta hunden. Alla färger och blixtar och oväder innanför skallbenet. Den där förtvivlade känslan av att hålla tungan i munnen utan att den slinker ner, ned, i halsen och kväver mig. Att vara livrädd för att gå ute i allt det kalla eftersom varje andetag gör att tunga, läppar, jag, domnar.

Så jag sitter inne. Väntar ut vintern.

Men idag var jag tvungen att ta mig ut. Katten hade ingen mat, inte jag heller. Vi tittade på varandra, jag och min katt, Chips. Hon blinkade åt mig som för att säga: "du är den som kan gå ut utan att gå vilse. Kom hem med mat kära husdjur". För så är det nog. För henne är det jag som är hennes och inte tvärtom.

Så jag tog mig in i duschen, hela tiden medan tankar och känslor och tungor ramlade omkring inuti mig. Hår, kropp tvättades medan jag försökte tvätta själen bara lite, lite så att det räckte till att ta på mig skorna och gå ut.

Men det gick bra. Nästan hela vägen. På buss, åka lite, komma på att man inte fixar hela vägen till stan och hoppa av vid Viskafors torg, in i affären, vela omkring, betala, på väg hem.

Den sista biten sprang jag. Men ångesten dunkande i bröst, huvud, vartenda por, cell, hårstrå.

Fast nu är jag hemma och allt lugnar ner sig igen.

Trygg innanför mina väggar och bland min musik och mina gitarrer och tankar på soffan jag ska köpa på Myrorna när januaripengarna kommer.

Väl så.





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback