Tillbaka i världen
Nope. Jag är inte alls i form. På något sätt. Livet går ju som bekant lite upp och ner och just nu går det lite ner. Inte farligt mycket på något sätt, men den där välbekanta rastlösheten maler inom mig och driver mig till att irra omkring över hela kartan men samtidgt undvika alla ställen och personer jag borde vara hos. Det hela är väl lika dumt som det brukar men ta mig tusan hur jag ska göra för att inte göra så lite då och då.
Det är lite som om jag bara pallar att uppföra mig som folk till en viss gräns och sedan så måste jag gå under jorden och samla ihop mig igen. Så nu är jag relativt nyuppstigen ur sängen efter en 18-timmars tupplur. Kaffe har druckits och katten har fått mat. Efter det har jag tagit tag i min rädsla för yttervärlden och har kikat lite på mobilen (jodå, många missade samtal och några sms som ramlat in) och mailen (en väldig massa mail som jag undvikt de senaste dagarna).
Inte har jag kommit iväg på något som jag skulle komma iväg på inte. Men det är väl som det är med det där. Som jag redan tidigare konstaterat så är det svårt att bryta gamla vanor och dessutom byta ut dem mot nya.
Den där eviga rastlösheten får mig att hela tiden söka... nått som jag inte vet vart det finns. Märkligt det hela. Det brukar följa samma mönster varje gång. Allt mer ökad isolering och kurragömmalek med världen, en obändlig lust att provocera med alla till buds stående medel, även de allra plumpaste och billigaste. Några dagar där jag totalt gömmer mig för alla och sedan så mycket sömn som möjligt. Efter det så trappar jag upp en morgon , dricker mitt kaffe och bestämmer mig för att leken är över för den här gången. Givetvis ett beteende som inte funkar så bra i dagens märkliga samhälle.
Jaja. Nu så ska jag nog dammsuga lite, dricka lite mer kaffe, ramla in och ur duschen och sedan tror jag att jag ska in till staden för att strosa lite i den allt för regniga sommarkvällen.
Jomen. Så får det allt bli.
Det är lite som om jag bara pallar att uppföra mig som folk till en viss gräns och sedan så måste jag gå under jorden och samla ihop mig igen. Så nu är jag relativt nyuppstigen ur sängen efter en 18-timmars tupplur. Kaffe har druckits och katten har fått mat. Efter det har jag tagit tag i min rädsla för yttervärlden och har kikat lite på mobilen (jodå, många missade samtal och några sms som ramlat in) och mailen (en väldig massa mail som jag undvikt de senaste dagarna).
Inte har jag kommit iväg på något som jag skulle komma iväg på inte. Men det är väl som det är med det där. Som jag redan tidigare konstaterat så är det svårt att bryta gamla vanor och dessutom byta ut dem mot nya.
Den där eviga rastlösheten får mig att hela tiden söka... nått som jag inte vet vart det finns. Märkligt det hela. Det brukar följa samma mönster varje gång. Allt mer ökad isolering och kurragömmalek med världen, en obändlig lust att provocera med alla till buds stående medel, även de allra plumpaste och billigaste. Några dagar där jag totalt gömmer mig för alla och sedan så mycket sömn som möjligt. Efter det så trappar jag upp en morgon , dricker mitt kaffe och bestämmer mig för att leken är över för den här gången. Givetvis ett beteende som inte funkar så bra i dagens märkliga samhälle.
Jaja. Nu så ska jag nog dammsuga lite, dricka lite mer kaffe, ramla in och ur duschen och sedan tror jag att jag ska in till staden för att strosa lite i den allt för regniga sommarkvällen.
Jomen. Så får det allt bli.
Kommentarer
Trackback