WoBWorld

Ah du underbara värld. Jag har sovit som ett barn i natt och vaknade utvilad och till min stora förvåning mer eller mindre jättefrisk. Solen skiner, luften är klar och frisk och kaffet smakar precis så som jag vill att det ska smaka. Det finns banne mig inget att klaga över för tillfället. Snart ska jag ringa upp min dotter och se hur hon mår idag. Jag hoppas verkligen att hon med känner sig lite bättre. Det verkar gå långsamt men det går frammåt i alla fall så det får man vara nöjd med.

Idag är jag precis hur sugen som helst på att komma ut i friska luften. Jag förbereder mig mentalt för motivationshemmet så gott jag kan och det gäller att ta vara på "friheten" jag än så länge har. Det är ju inte så att jag ska bli inlåst men det kommer bli en rätt så ansträngande tid den första veckan kan jag tro. De kommer att låsa in min mobil, mina mediciner och jag vet fortfarande inte om jag får ta med mig datorn. Det var kanske möjligt att jag skulle kunna göra det och få tillgång till den någon timma om dagen. Men tanken är ju att jag ska fokusera på mig själv och inget annat och arbeta med mina problem så vi får se vad det sägs om det där.

Första veckan får man inte ens gå ut utan att någon följer med en om jag fattat allt rätt. Hua. Jag har ju en läkartid den 20/5 så det måste jag kolla upp att det är ok att jag går på, men jag kan inte tänka mig något annat. Men det är mycket som far i skallen när jag tänker på nästa måndag. Det känns som ett stort steg. Ett nödvändigt och väldigt viktigt steg för mig, mina barn, min kvinna, alla andra runt mig och mina vänner. Förhoppningsvis ska jag påbörja en "förvandling" på den där motivationsenheten.

Men vissa saker har redan rett ut sig, i alla fall för tillfället. Jag äter nu varje dag, till och med flera gånger om dagen, helt enkelt eftersom kvinnan med de långa benen gör så förbannat god mat. Jag sover mer eller mindre gott på nätterna. Så just nu så har jag goda förutsättningar att få ordning på mitt oordnade liv och få en fungerande struktur.

En sak som jag har börjat med är att skriva minst en dikt om dagen. Även om jag inte känner mig inspirerad så sätter jag mig ner och försöker skriva något, vad som helst. En del blir skit och en del blir riktigt dålig skit, men en del blir rätt ok. För tillfället har jag lagt ner projektet med mina romaner utan håller mig till dikter och noveller. Jag är helt enkelt inte redo att skriva en roman än. Jag måste utveckla mitt skrivande, hitta ett formspråk som fungerar. Jag har vansinnigt svårt att få till fungerande dialoger. Det blir krystat och oäkta på något sätt så jag får öva på det där.

Men snart har jag samlat på mig tillräckligt poesi för att skicka in till olika förlag. Troligen kommer jag aldrig få något utgivit men jag vill ialla fall göra ett försök. Det värsta som kan hända är ju att de gör ett stort kryss över pappren och skriver "dynga" i marginalen.

Jaja. Drömmar måste man få ha. Nu ska jag dricka mer kaffe och röka en cigarett till, läsa morgontidningarna och vänta på att min dam vaknar.