Det är skrattretande...

Oj vad saker och ting rasade i mig igår, i natt. Nyss. Kärlek så stark att den väckte alla andra känslor som någonsin funnits i mig. Alla saker som att ens bry sig om att stava rätt eller tänka ens en bråkdel av en sekund försvann. Jag som är så vansinnigt obekväm med att känna men som känner hela tiden kastades ner, upp, i alla känslor som någonsin funnits i hela världen. Så tacksam, så otacksam, så snäll så elak. Jag kan inte längre läsa världen. Jag förstår mig inte på vad den går ut på, förutom mig och min kvinna och våra djur och våra barn och alla som tycker om oss.

För första gången på många år ser jag fram mot livet. Jag ser livet. Som det är. Sorg och kärlek och hat och ångest och depression och lycka i en salig blandning. Mitt liv är, just nu, precis som jag vill ha det. Som jag längtat efter att det ska vara. Som det borde vara. En trasig själ som för varje sekund helas av vackra, mjuka händer och tankar. Jag har mött guds son. Men gud finns inte och sonen är en dotter. Så klart.

Nu vet jag vad varje tår jag fällt betydde. Nu vet jag vad varje hemsk panikattack betydde/betyder. Nu vet jag varför jag levt mitt liv i känslan av att vara ensam. Jag hade inte mött henne. Nu är hon min och betydligt viktigare, jag är hennes. Hon är inte här nu. Hon möter sin son och jag skulle varit med. Det gör mig förbannat besviken på mig själv. Men, jag ska strax ut med hunden. Vandra på gärdet, där tidigare gummifabriksarbetare bodde i de hus som nu är rivna. Där ska jag och Kita, den svarta hunden, utbyta tankar om livet och hur det ska levas. Hon kommer säga åt mig att slappna av och jag lyder.

En ny ring på mitt finger berättar för mig att jag är precis där jag ska vara. På måndag så ska jag skriva in mig på det där behandlingshemmet som inte är ett behandlinghem. Där ska jag möta den personen jag letat efter hela mitt liv, den personen som är döpt till Bror Jonas Harald Carlzon, som har en mor som är snällare än hon skulle vara mot mig och som har en far som är död sedan 12 år sedan. 16 kusiner och allt gott i världen åt mig. Den människan, den själen ska jag möta, prata med, leva med. Nope. Inte det minsta sugen. Men det kommer att vara så viktigt. För jag vill vara den allra bästa människan jag kan åt, för, min fästmö, åt mina barn och åt mig.

Hej. Dags att sluta skriva och börja påklädandet så att jag kan göra min dyra plikt åt den vackra hunden.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback