Ännu en dag som spelar roll
Och ännu en gång visar almanackan att det är måndag. Jag tvivlar men det är trots allt ett faktum. Så jag biter väl i det sura äpplet och tar ett djupt andetag och förbereder mig för ännu en vecka mitt i livet mitt i november. Jag vet inte vad det är som gör att jag har svårt för måndagar. Det är ju inte så att jag behöver gå upp mitt i natten och dricka mitt morgonkaffe i det totala mörker som bara en vintermorgon kan bjuda på. Men ändå. Gillar inte måndagar.
Någon jag däremot gillar är att min äldsta son fyller 19 år i dag. Faen vet vart alla de där åren tog vägen. Det känns som igår, den där dagen när jag och hans mor befann oss på förlossningsavdelningen på sjukhuset. Det känns som alldeles nyss jag fick hindra henne från att ta hissen ner, bort, ut. Hon ville inte vara med. Men så var hon bara 17 år med. Själv var jag 20 och vi var två barn som skulle bli föräldrar.
När väl den lilla blodiga, slemmiga, skrynkliga pojken kom ut i världen kände jag hur hjärtat slog som en stånghammare i bröstet och jag visste att mitt liv inte skulle vara det samma någonsin mer. Efter att varsamma händer hade tvättat det lilla knyttet och vägt honom, satt på det lilla, lilla, märkbandet runt hans arm så tog jag, för första gången i mitt liv, barnet i min famn och visade honom världen. Jag gck fram till fönstret och vi tittade ut på den mörka kvällen och jag berättade för honom att så ser världen ut. Fast det var nog mest jag som tittade. Han sov så gott han kunde. Vem orkar med att titta på en svart värld när man just har fötts liksom.
Så det där är 19 år sedan. Jag låg i lumpen och tog på mig permissionsuniformen när jag hämtade den lilla mannen och hans mor. Vi åkte hem och sedan dess har han ständigt funnits i mina tankar. Även när de varit grumlade av alkohol och ångest och ensamhet. Nu är han en man och nästa år blir han 20 år, lika gammal som jag var då, den där dagen 1990. Men än är han tonåring och det känns gott så.
Helgen var lugn. Lite ditten och lite datten och en rungande sjungande bakfylla på söndagen efter att jag föll dit och tog till en smula tröst, sådan som är så farlig för mig men som lugnar alla skeva tankar en stund. Så igår sov jag så gott ja kunde. Funderade på att göra något som botade ensamheten en smula men kom på att jag ville vara själv, min egen.
Så idag ska jag nog städa tror jag. Det känns som om det vore en passande syssla såhär i början på veckan. Vädra ut det unkna och instängda, damma mina gitarrer och sedan lägga mig för att läsa eller bara vara. Valet att göra något annat väljer jag att inte välja.
Så. Koka lite kaffe, röka någon cigarett. Duscha och tömma kattlådan. Sådana där saker som man gör för att ge livet mening och mål.
Det är väl så man lever sitt liv?
Någon jag däremot gillar är att min äldsta son fyller 19 år i dag. Faen vet vart alla de där åren tog vägen. Det känns som igår, den där dagen när jag och hans mor befann oss på förlossningsavdelningen på sjukhuset. Det känns som alldeles nyss jag fick hindra henne från att ta hissen ner, bort, ut. Hon ville inte vara med. Men så var hon bara 17 år med. Själv var jag 20 och vi var två barn som skulle bli föräldrar.
När väl den lilla blodiga, slemmiga, skrynkliga pojken kom ut i världen kände jag hur hjärtat slog som en stånghammare i bröstet och jag visste att mitt liv inte skulle vara det samma någonsin mer. Efter att varsamma händer hade tvättat det lilla knyttet och vägt honom, satt på det lilla, lilla, märkbandet runt hans arm så tog jag, för första gången i mitt liv, barnet i min famn och visade honom världen. Jag gck fram till fönstret och vi tittade ut på den mörka kvällen och jag berättade för honom att så ser världen ut. Fast det var nog mest jag som tittade. Han sov så gott han kunde. Vem orkar med att titta på en svart värld när man just har fötts liksom.
Så det där är 19 år sedan. Jag låg i lumpen och tog på mig permissionsuniformen när jag hämtade den lilla mannen och hans mor. Vi åkte hem och sedan dess har han ständigt funnits i mina tankar. Även när de varit grumlade av alkohol och ångest och ensamhet. Nu är han en man och nästa år blir han 20 år, lika gammal som jag var då, den där dagen 1990. Men än är han tonåring och det känns gott så.
Helgen var lugn. Lite ditten och lite datten och en rungande sjungande bakfylla på söndagen efter att jag föll dit och tog till en smula tröst, sådan som är så farlig för mig men som lugnar alla skeva tankar en stund. Så igår sov jag så gott ja kunde. Funderade på att göra något som botade ensamheten en smula men kom på att jag ville vara själv, min egen.
Så idag ska jag nog städa tror jag. Det känns som om det vore en passande syssla såhär i början på veckan. Vädra ut det unkna och instängda, damma mina gitarrer och sedan lägga mig för att läsa eller bara vara. Valet att göra något annat väljer jag att inte välja.
Så. Koka lite kaffe, röka någon cigarett. Duscha och tömma kattlådan. Sådana där saker som man gör för att ge livet mening och mål.
Det är väl så man lever sitt liv?
Kommentarer
Trackback