Skam är ordet. Jag har funnit min hjälte
Ibland är jag så trött. Så trött så trött. I dag är en sådan dag. Men det är inte någon obehaglig trötthet. Alls. Utan bara en sådan där som gör att jag vet att jag kommer somna gott när det är dags att lägga sig till sängs. Tryggheten i att vara trött och veta att man kan sova är underbar. Men det är så mycket i livet som är underbart.
Jag vet inte riktigt vad det är som gör att den här hösten, den här november är så annorlunda. Men jag är tämligen säker på min vistelse på motivationsenheten. Den sitter i. Vilsamheten i att ha lärt känna sig självt. Att inte vara så förbannat rädd för sina egna tankar, även om de kan slita och riva och göra mig liten och försiktig. Men jag är inte längre rädd för dem. De finns där och är en del av mig och jag borde göra något av dem istället för att fly dem hela tiden.
Så fast allt är mörkt och vått och själen lider av den där obotliga ensamheten som ingen kvinnokropp kan stilla så är jag så förbannat nöjd. Självgod på ett ärligt och riktigt sätt. Jag är nöjd och tacksam för att vara jag. Med alla mina brister och rädslor och fobier och allt det där neurotiska som präglar allt från mitt känsloliv till kärleksliv till finanser. Kanske kommer det gå över? Så klart det kommer. För livet är ju så. Det går upp och det går ner och mitt i allt finns man själv. Det är så för alla men de flesta erkänner det inte. Så jag fläker ut mig på nätet som en ordhora och låter den som vill behaga sig själv av det jag är.
När jag vaknade i morse så somnade jag om igen. Sedan drömde jag en vacker dröm om en kvinna och en lägenhet och ett ställe där jag hela tiden fick ducka för tunga saker som for i luften. Skräck och kärlek som jag trodde var död för 10 år sedan. Fast jag ville sova så vaknade jag och var tvungen att gå upp och pissa. För blåsan kräver sin rätt här i världen.
Men det är nog så att jag vet att för 10 år sedan var jag ett svin. Ett arsle. En riktigt elak sate som gjorde saker som jag kommer tiga om och som präglade alla mina och en kvinnas dagar. Jag kan inte stå för det jag gjorde. Men jag kan ändra mig och det har jag gjort. Jag slår nu för tiden bara i luften. Eller kastar glas och stolar och gråter. Men jag är inte längre elak. Så ofta.
Jag kan inte längre minnas hur jag vaknade de senaste dagarna. De flyter ihop, som droppar i ett glas med vatten när man är törstig på sommaren. Allt blir det samma, men så vackert i strupen. Jag fick pengar av min kära mor och köpte en bok om Lennon. Inte mat, inte kläder, inte något som jag kan visa upp. Men något jag kan njuta av om någon jag njutar av. Kalla mig dum. Var min gäst. Skammen är ordet och det finns alltid innanför min panna. Skammen för att jag inte är det jag borde vara. Men jag är någon som borde bli mer än det jag är. Så jag blir väl det då.
Just nu har jag så många melodier som spelar i mitt huvud. Morrissey, Lennon, Robbie Williams, Kent. Allt det där blandas och blir till något som jag kan sova till, vakna med och leva för. Så ska livet vara. Kanske har jag stelnat en smula i min form. Men då betyder väl det att jag trivs i den?
Jag vet inte riktigt vad det är som gör att den här hösten, den här november är så annorlunda. Men jag är tämligen säker på min vistelse på motivationsenheten. Den sitter i. Vilsamheten i att ha lärt känna sig självt. Att inte vara så förbannat rädd för sina egna tankar, även om de kan slita och riva och göra mig liten och försiktig. Men jag är inte längre rädd för dem. De finns där och är en del av mig och jag borde göra något av dem istället för att fly dem hela tiden.
Så fast allt är mörkt och vått och själen lider av den där obotliga ensamheten som ingen kvinnokropp kan stilla så är jag så förbannat nöjd. Självgod på ett ärligt och riktigt sätt. Jag är nöjd och tacksam för att vara jag. Med alla mina brister och rädslor och fobier och allt det där neurotiska som präglar allt från mitt känsloliv till kärleksliv till finanser. Kanske kommer det gå över? Så klart det kommer. För livet är ju så. Det går upp och det går ner och mitt i allt finns man själv. Det är så för alla men de flesta erkänner det inte. Så jag fläker ut mig på nätet som en ordhora och låter den som vill behaga sig själv av det jag är.
När jag vaknade i morse så somnade jag om igen. Sedan drömde jag en vacker dröm om en kvinna och en lägenhet och ett ställe där jag hela tiden fick ducka för tunga saker som for i luften. Skräck och kärlek som jag trodde var död för 10 år sedan. Fast jag ville sova så vaknade jag och var tvungen att gå upp och pissa. För blåsan kräver sin rätt här i världen.
Men det är nog så att jag vet att för 10 år sedan var jag ett svin. Ett arsle. En riktigt elak sate som gjorde saker som jag kommer tiga om och som präglade alla mina och en kvinnas dagar. Jag kan inte stå för det jag gjorde. Men jag kan ändra mig och det har jag gjort. Jag slår nu för tiden bara i luften. Eller kastar glas och stolar och gråter. Men jag är inte längre elak. Så ofta.
Jag kan inte längre minnas hur jag vaknade de senaste dagarna. De flyter ihop, som droppar i ett glas med vatten när man är törstig på sommaren. Allt blir det samma, men så vackert i strupen. Jag fick pengar av min kära mor och köpte en bok om Lennon. Inte mat, inte kläder, inte något som jag kan visa upp. Men något jag kan njuta av om någon jag njutar av. Kalla mig dum. Var min gäst. Skammen är ordet och det finns alltid innanför min panna. Skammen för att jag inte är det jag borde vara. Men jag är någon som borde bli mer än det jag är. Så jag blir väl det då.
Just nu har jag så många melodier som spelar i mitt huvud. Morrissey, Lennon, Robbie Williams, Kent. Allt det där blandas och blir till något som jag kan sova till, vakna med och leva för. Så ska livet vara. Kanske har jag stelnat en smula i min form. Men då betyder väl det att jag trivs i den?
Kommentarer
Trackback