WoBWorld

Jävla mörker. Den här tiden på året är det som att leva med slutna ögon. Inte det att man är blind, men möjligheten att se ljuset finns inte, just nu, då.

Så jag famlar omkring och blir allt mer förbannad på livet och världen och mig själv. Det ramlar, osar, ut fula tankar och bittra ord. Jag slåss med väderkvarnar och har fan inte ens en Sancho Panza med mig som kan hålla ordning på mig själv och mina handlingar.

Man vaknar, somnar och vaknar igen och funderar på att köpa sig ett munspel så att man kan låta sådär som man känner sig. Tanken på att vara nykter är motbjudande och hemsk. Den skrämmer mer än tanken på det förfall som väntar om man inte håller sig på den där smala, smala vägen. Det är inte ens en väg, det är som att gå på ett rakblad.

Som om det inte räckte så har jag ont i skallen och ryggen och lite i vänstra tummen. Så jag går väl in i duschen och finner mig själv igen. Kommer ut som en ny man och kanske blir lite redo att möta ännu en natt som redan kommit.