WoBWorld

Världen är precis tyst. Sådär söndagstyst som den bara kan vara i ett litet minisamhälle som Viskafors i oktober månad. Jag öppnade köksfönstret för att släppa ut en geting som av någon anledning fortfarande hållt sig vid liv och katten ligger nu på fönsterbrädan och kikar ut på tillvaron utanför. Själv har jag inte sovit en sekund i natt. Jag har läst och tittat på film och haft det helt enkelt underbart. I mina varma rum finns ingen sorg eller vrede. Bara tystnad och stillhet.

Ibland försvinner allt det där man tror på. Det gömmer sig bakom fallande löv och leriga skor. Det är inte det att det nödvändigtvis är fel att alla tankar sänker sig ner och vilar en stund. Men visst kan man finna sig sakna dem just när man behöver dem som mest. Men jag tröstar mina febriga drömmar med Rolling stones och tankar på att våren snart är här. För det är ju så. Visst står vintern emellan och visst kommer det bli mörkt och kallt. Men det går ju så fort. Livet. Innan man vet om det är värmen här igen och alla de där fåglarna som nu flyr landet kommer tillbaka och gräset reser sig.

Dagen som är idag kommer sluta den med. Men just nu har den bara börjat. Inga bilar far förbi på vägen utanför och tågen väntar med att rusa in på stationen nedanför mitt köksfönster. Kvar finns bara en nyfiken katt på en fönsterbräda och Mick Jagger som sjunger om att någon ska skaka sina höfter. Jag är nöjd med det. Oerhört nöjd. Just för tillfället.