WoBWorld

Jag måste erkänna att livets möjligheter förbluffar mig. För en människa som spenderat så mycket tid med att stirra in i evigheten så känns det väldigt märkligt att livet rusar på som mest när man stannar upp. Så jag stannar väl upp då. Far fram genom livet som en komet, helt stillastående.

Allt går upp och ner. Det ska nog vara så. Olycka blev lycka, ensamhet blev något annat och jag har fortfarande lite svårt för att hitta till toaletten i den här lägenheten där kärleken bor. Hunden som ser ut som en leksak är av kött och blod och följer mig med blicken, långt, långt där under all den lurviga pälsen. På tv visar de "här är mitt liv" och jag har funnit mitt precis här.

Kanske kommer allt falla itu, någon gång. Men det skiter jag högaktninsfullt i just nu. Solen skiner sådär septembervarmt, vinden far genom trädtopparna och tåget som går precis utanför väggarna skrämde slaget på mig de allra första gångerna men nu hör jag det inte.

Jag har lärt mig att inte utropa seger allt för fort. Men just nu känner jag mig som en vinnare. Vinnaren. Den som vunnit. Snubblande nära det som kallas seger. Men återigen törs jag inte säga att allt är som det ska. Man vill ju inte utmana livet.

Men bara mellan dig och mig, var snäll och berätta inget för någon: jag är lycklig!