Im not affraid to fall

Seger. SEGER, ropar jag. Äntligen fick jag sova mer än 4 timmar. Hela 6 sådana har jag skrapat ihop. Det går framåt helt klart. Inte illa för en gammal bataljonssignalist som mig inte.

Det är första april och jag orkar inte. Man förväntas sitta vid morgontidningen och bli lurad och sedan, när någon påpekar att man blivit det ska man skrattat och skrocka och tycka att de där var ju ofantligt kul.

Men det är ju så sällan det. Nästan faktiskt precis aldrig. Att luras på en dag när man SKA luras är ju kass. Idag tror ju ingen på någon ändå. Fan vet om inte de på 112 skulle börja skratta om man ringde och sade att det brann, även om så hela huset står i ljusan låga. Nä, då är det ju roligare att luras en dag när man inte förväntas göra det.

Tycker jag, tycker jag.

Det är visst påsk. Sådär bara. Igen. Fan vet vart förra midsommar och julen och vintern och snön och kylan och mörkret och farhågorna över att jag ska dö innan ljuset kommer tog vägen. De är som förvunna i tidens töcken. Snyggt uttryck det där förresten. "Tidens töcken". Låter liksom snitsigt och ack så sant på samma gång. Vad jag ska göra under påsken är väl detsamma som alla andra högtider. Ett besök hos kära mor och sedan sitta hemma och vara förbannat bitter över att "fira" alldeles ensam och eländig. Det blir nog mycket skrivet i helgen misstänker jag. En bra och god tröst i väntan på uppståndelsen.

Färga håret. Jo, det ska jag allt göra. Ta promenader. Klappa hunden, katten och smeka mig själv.

De första helgerna jag levde på det där sorgfulla sättet så höll jag banne mig på att stryka med. Alltså rent själsligt. Man är aldrig så ensam som när man förväntas vara delaktig. Men jag har vant mig och gjort det till mitt och det faller inte längre några sådana där salta sura tårar över sakers tillstånd. Inte när någon ser i alla fall. Fast det ligger ju i sakens natur att någon inte gör det. Ser alltså.

Så nu väntar duschen, sedan väntar hunden, sedan väntar jag mig att jag själv befinner mig på apoteket. Det är inte så illa att leva ibland. Kanske inte något att bli sprudlande glad över. Men däremot att bli förbannat tacksam över.

Om man sedan har börjat dagen så här så kan det fan i mig inte bli allt för fel :-)



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback