WoBWorld

Det där med att sova verkar vara något jag får vänta med till tills jag blir sövd eller nått. De vanliga 4 timmarna är avklarade. Det känns inte helt gott får jag erkänna. Men det är som det är och det ena med det andra. Tanken är väl att man ska vakna när man är redo för det och då är jag väl redo efter 4 timmar dårå.

Igår var ännu en sådan där märklig dag som jag tycker varje dag är nu för tiden. Högt och lågt nästa samtidigt. Faen vet hur det går till. Gott var att vara ute med Kita, hunden, att vandra genom staden i duggregnet och bara finnas till. Gott var, sannerligen gott var det med, att jag fick en mobil av en av mina allra käraste vänner.

Ni vet. Man har bekanta, man har vänner, det finns givetvis även goda vänner. Sen finns de där som man inte kan placera in i något fack. De som liksom svävar mellan blod och luft. De som liksom alltid finns där, som balans och motvikt till att det dåliga i livet. De som man kan vara ifrån i kanske år men som när man sedan träffar dem igen så plockar man bara upp från förra gången. De som förlåter och giver. Så jag blev inte bara glad utan även stolt över att jag är hedrad med en sådan vän.

Staden var full av folk som handlade mat och saker de inte har råd med i ett töcken av religiositet som ingen känner och som slutar med att alla är sura på varandra för att det är så jävla trångt. Varje gång vi firar en högtid som har sin grund i vår statsreligion undrar jag varför vi är så rädda för andra religoner. Med tanke på att vi måste vara ett av de mest avkristnade folket i världen. Det kommer ju knappast att bli fullt i kyrkorna i påsk heller. De enda gångerna vi går dit är ju när ungarna sjunger julsånger och vid skolavslutningen. Vad nu sommarlov har med Jesus att göra.

Nog om det.

Gott var även att ta en promenad på min gamla område, kommundelen Sjöbo. När jag gick där med hunden så fann jag mig tämligen fort försjunken i en massa gamla minnen. Mina minnen börjar så sakteliga bli gamla märker jag. Jag gick där med Kita och kom på att det är sisådär 27 år sedan jag senast gick med en hund där. Vår norska buhund Zita. Jo, jag vet, Zita, Kita. Bara en sådan sak fick det att rulla i skallen på mig.

Så vi gick där och knatade förbi den där dungen där jag och Zita brukade gå till på morgonen innan jag gick till skolan. Minnen är märkliga ting. För en stund var jag på på precis samma plats men 30 år tidigare. Hur det går till vet jag inte men hjärnan är en delikat sak. Ett under på alla sätt. Märkligt nog ser allt ut som det gjorde då, nästan. De har rensat dungen, gallrat heter det väl. Gardinerna i fönstren på husen omkring är kanske annourlunda men himlen har precis samma moln.

Efter den där lilla nostaligsemestern så gick vi till kära mor. För hon har gått från tant mamma till kära mor. Kanske är det avståndet som gör det men jag gissar nog allt att det mer har att göra med att hon blivit gammal. På riktigt. Det känns.... inte så bra faktiskt. Hon har ju alltid funnits där. Ända sedan mina celler började dela sig. Alltid och ständigt. Vi har grälat om allt och inget, gång på gång. Två otroligt envisa människor som när de väl bestämt sig sällan går att rubba med förnuftiga argument.

Men där jag tidigare har kunnat gräla utan dåligt samvete eftersom hon varit en så stark människa så vet jag inte hur jag skulle kunna säga emot henne ens om hon sade åt mig att låta det brinna i håret. Sorgligt, men hjärtat tickar på och allt går vidare oavsett vad man vill.

Det riktigt roliga var att när jag gick ut för att hämta den där mobilens så ville mor att jag skulle lämna kvar Kita och när jag kom tillbaka så var de de allra bästa av vänner. Djur kan vara en sådan underbar tröst. Föresten, varför delar man in djuren i människor och övriga djur, som om de andra är lite mindre värda än oss högstående kloka människor? Vi som inte jagar för att få mat utan för att det är kul att döda. Vi som inte slåss med den vi är sura på utan kallar in arméer som kan meja ner vandra medan de som är sura sitter i trygga palats. Vi som köper pengar och säljer luft.

Skit samma. Det finna andra dagar att fundera på det där.

Efter besöker hos morsan, eh, kära mor, så tog vi bussen till en affär för att handla lite kraffs. När jag kom ut så väntade Kita snällt och tålmodigt men blev en smula exalterad när vi skulle gå. Som hon brukar göra. I det läget är man allt tvungen att höja rösten en smula eftersom hon helt plötsligt fått svårartad vax i öronen, ett anfall av dövhet.

Döm då om min förvåning när en kärr... en dam med sina osnutna ungar börjar yla om att jag minsan var en riktig elaking och borde äta vatten och torrt bröd resten av livet eftersom hunden fick utstå detta elände. Orkar jag med sådant? Nä, inte så. Mitt svar blev att gå vidare med jycken glatt viftande på svansen bredvid mig. Döm då om precis samma förvåning som förra gången när kärri... damen ylade om att man minsan skulle vara snäll mot sina djur och att det var då jag inte.

Kort sagt så sade jag åt henne att man ska hålla käkarna i styr innan man uttalar sig om sådant man inte vet något om. Fast måhånda en smula bryskare i tonfallet.

Visst. Det är bra att människor reagerar. Det kan aldrig vara fel. Egentligen. Men ärligt talat. Skulle jag resonerat med hunden i några dagar tills hon inte längre ville springa rakt ut bland bilarna på parkeringen?

Nä sånt orkar jag fan inte med alls. Inte alls.

Tja. Sen tog kvällen över, natten tog vid och nu är det redan eftermiddag dagen efter. Hur det där går till eller om dagarna ens hänger ihop längre vet jag inte. Just nu bryr jag mig inte ett skvatt. Men kanske gör jag det i morgon eller redan om 10 minuter.

Det kanske är det där som gör att livet hänger ihop? Att man aldrig vet.