Mitt i allt det vita och mörka
Snö, snö, snö. Snö som faller, yr, letar sig in genom kragen och ner för rygger. Kalla händer och torra fötter. Jacka, halsduk mössa och handskar. Allt är vitt, till och med själen. Tystnaden breder ut som som om det vore julafton. Himlen är vit och svart, marken vit, vit, vit.
Inget har hänt, inget kommer ske. En lugn dag. En promenad med hunden till affären och tillbaka. Förbannat dåligt plogade trottoarer som tvingar ut människa och hund på vägen där långtradare och bilar viner förbi nästan ljudlöst. Ett tåg som far förbi med ett moln av snö bakom sig.
Nä, nu händer det inte mycket. Alls. Men det är så skönt att det är så. Inga krav på att göra något eller ens vara sådär förbannat lycklig som man tvingas vara på en fredag. Fredagsmyset kan dra åt helvete. Jag ska bara finnas till, titta på televisonen och sedan läsa vidare i boken jag för tillfället läser.
Min yngsta son har brutit nyckelbenet på judoträningen och hela min fadersinstinkt slår på för fulla muggar. Men enligt honom själv är det helt ok. Jag är inte säker på att jag tror honom, men är man i 14-års åldern vägrar man ju erkänna att saker och ting, livet, kan göra ont. Modet att säga som det är kommer senare. Eller så säger han kanske precis om det är. Faen vet.
När jag går ut med Kita nästa gång ska jag släppe henne lös på ett skyddat ställe och se hur hon tacklar snön. Jsg misstänker att det blir en massa skuttande och hoppande i den djupa snön eftersom hon hela tiden envisas med att trava rakt ut där det är som mest snö när vi är ute.
Nu väntar lite varmkorv. Jomen. Här är vi lite annorlunda.
Inget har hänt, inget kommer ske. En lugn dag. En promenad med hunden till affären och tillbaka. Förbannat dåligt plogade trottoarer som tvingar ut människa och hund på vägen där långtradare och bilar viner förbi nästan ljudlöst. Ett tåg som far förbi med ett moln av snö bakom sig.
Nä, nu händer det inte mycket. Alls. Men det är så skönt att det är så. Inga krav på att göra något eller ens vara sådär förbannat lycklig som man tvingas vara på en fredag. Fredagsmyset kan dra åt helvete. Jag ska bara finnas till, titta på televisonen och sedan läsa vidare i boken jag för tillfället läser.
Min yngsta son har brutit nyckelbenet på judoträningen och hela min fadersinstinkt slår på för fulla muggar. Men enligt honom själv är det helt ok. Jag är inte säker på att jag tror honom, men är man i 14-års åldern vägrar man ju erkänna att saker och ting, livet, kan göra ont. Modet att säga som det är kommer senare. Eller så säger han kanske precis om det är. Faen vet.
När jag går ut med Kita nästa gång ska jag släppe henne lös på ett skyddat ställe och se hur hon tacklar snön. Jsg misstänker att det blir en massa skuttande och hoppande i den djupa snön eftersom hon hela tiden envisas med att trava rakt ut där det är som mest snö när vi är ute.
Nu väntar lite varmkorv. Jomen. Här är vi lite annorlunda.
Kommentarer
Trackback