Tankar om televisionens makt
Håhåjaja. Idag är en av de där få dagarna när hela folket sveps in i en gemensam, tjock, dimma. OS, melodifestival, lördagsgrogg och snålblås med inslag av snöspikar ute. Så sorgligt egentligen. Ibland är jag väldigt övertygad om att tv har förstört en hel värld. Snacka om opium för folket. Fråga någon om vad de tittade på igår och det är ofta man får svaret att "nja, vet inte riktigt". Även fast de satt där i 5 timmar.
Nu är inte jag bättre heller. Uppväxt under en tid när televisionen exploderade rakt in i hemmen. Så även jag blir sittande där allt för mycket. Det är ju så förbannat lätt. Problemet är väl kanske egentligen inte att man sitter och tittar. Men att man tittar på saker om man sedan inte för sitt liv kan komma ihåg är väl värre.
Igår tittade ja på Let´s dance. Jag veeeeet. På frågan varför kan jag inte svara något alls. Kanske för att jag var uttråkad? Fast titta är nog för mycket sagt. Jag lyssnade. För det mesta har jag tvn som radio. Men nog var det roande att se en intellektuell storhet som Marcus Birro dansa så jävla dåligt och sedan bli förbannad för att han blev bedömd utefter hur han faktiskt dansade och inte efter hur han skulle ha kunnat dansa om han inte hade sin ledsjukdom. Sur och bitter och långt nedanför sin vanliga nivå. Även han har fastnat i tvns flimmer och tar saken på allvar fast det bara är en chimär när man ställer hans medverkan i tv mot hans prosa.
Men alla springer vi mot våra bankkonton. Inte tu tal om saken.
Det blir väl som vanligt att jag sätter mig ner och lyssnar till folk som åker skidor jättesnabbt och andra människor som sjunger om kärlek på ett lätt patinerat och pinsamt sätt.
Vad händer med sådana som oss?
Nu är inte jag bättre heller. Uppväxt under en tid när televisionen exploderade rakt in i hemmen. Så även jag blir sittande där allt för mycket. Det är ju så förbannat lätt. Problemet är väl kanske egentligen inte att man sitter och tittar. Men att man tittar på saker om man sedan inte för sitt liv kan komma ihåg är väl värre.
Igår tittade ja på Let´s dance. Jag veeeeet. På frågan varför kan jag inte svara något alls. Kanske för att jag var uttråkad? Fast titta är nog för mycket sagt. Jag lyssnade. För det mesta har jag tvn som radio. Men nog var det roande att se en intellektuell storhet som Marcus Birro dansa så jävla dåligt och sedan bli förbannad för att han blev bedömd utefter hur han faktiskt dansade och inte efter hur han skulle ha kunnat dansa om han inte hade sin ledsjukdom. Sur och bitter och långt nedanför sin vanliga nivå. Även han har fastnat i tvns flimmer och tar saken på allvar fast det bara är en chimär när man ställer hans medverkan i tv mot hans prosa.
Men alla springer vi mot våra bankkonton. Inte tu tal om saken.
Det blir väl som vanligt att jag sätter mig ner och lyssnar till folk som åker skidor jättesnabbt och andra människor som sjunger om kärlek på ett lätt patinerat och pinsamt sätt.
Vad händer med sådana som oss?
Kommentarer
Trackback