Tankar på bussen

Katten var matad. Jag själv tvättad och färden bar in till staden. Bara för att göra något. Jag har ägnat ett dygn åt att försöka reta upp någon men misslyckats. Folk är för artiga för att bli sura nu för tiden verkar det som. Men jag har nog inte gett upp. Bara tagit paus. Det får nog bli lite mer raffinerade ting för att reta upp människor i dessa dagar när ord inte längre anses som fula. Könsord funkade tidigare men de bläddras snabbt förbi i en tid när fuck är det vanligaste ordet på vita duken.

Nåväl. På bussen satt jag och skumpade innanför kylan, tog upp mitt block och min penna och skrev följande:

Varifrån driften att stöta bort människor kommer ifrån vet jag inte. Den bara finns där. Som ett tvång. Om jag någon gång kommer någon nära så slår hela mitt mentala jag bakut. Mentalsjuk? Kanske. Definitivt inte välfungerande.

Det är som om de människor jag släpper in blir heta som glödande kol. Allt det som är jag kastar av dem så fort jag kan. För att inte bränna mitt hjärta. Pest. Digerdöd inom mig.

Att kränka blir ett behov. Att såra en bot. Att vända ryggen till ennödvändighet. Ett måste för att kunna dyka ner in och i mig själv. Så ytterst märkligt.

Jag har en faiblesse för att krossa glas. Att uppleva hur något vackert går sönder, itu. Som en ersättning till ljudet inom mig. Det som jag vaknar till och sedan desperat försöker släcka före jag somnar. Ljudet av ett liv som gått isär och blöder. Ljudet av mina egna tankar och pulsen som utgår från mitt hjärta.

Det är inte helt lätt att vara en liten själ i ett stort universum. Inte alls. Att vara i en ständig längtan efter frihet trots att det betyder att man blir ensam. Men bara en kattsjäl att prata med. Inte alls lätt förstår ni.


Men nu är jag hemma och allt är som det ska igen. Det är nog bara på en buss som man kan vara oändligt fri.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback