Allmän vederklagan

Sovit på en soffa i natt. Helt rätt. "Jag tänker inte älska med dig inatt" sade hon. Jösses tänkte jag. Inte hade jag orkat det. Sån tur. Visst vill jag göra de där fina sakerna. Men jag orkar fan inte. Det handlar inte om moral, för det har jag inte. Men jag orkar inte. Vill helst somna gott och vakna full.

Så jag sov där, kallt var det. Vaknade av en hund som av någon märklig anledning tycker om mig som slickade mitt ansikte. Så jag gick ut. Kallt. Snö. En hund som sprang. Bajsade som hundar tarvar. Samma hed, samma gräs men det låg under snö. Luft ut genom näsan som blev ånga. Ånga. Ånga. Inget annat än ånga. Mitt liv är ånga.

Dylan, min nya idol, fan jag är snart 40 och har idoler, i öronen. Alla dessa underbara ord. Så många så vackra. Som en Lennon på speed fast Lennon gick på speed. Jag älskar ord och Dylan ger mig orden. Vart är orden nu? Varför finns det ingen Dylan nu? Den riktiga Dylan är en farbror som massakerar sina låtar. Det nya förstår jag mig inte på. Ge mig Elvis, Sinatra, Beatles, Lennon Dylan, Depeche, Ac/DC, ohhh, underbara Ac/Dc. Kent, så klart. Men allt annat förstår jag inte. Jag är nog en smula stel, förstörd. Det jag aldrig skulle bli. Mitt öra söker det trygga.

Det jag upptäcker nu för tiden är samma som jag förstod förut. Samma. Samma. Samma. Jag är fast i 1960-talet. Av någon anledning. Det nya skrämmer mig inte. Det är inte så. Jag förstår det bara inte. Jag vill helst skratta åt allt de som spelar fort eller som rapar (sic) fortare. Ge mig musik som betyder nått.

Förövrigt är Veronica Maggio det bästa som hänt landet Sverige sedan.... Den här låten är väl jag men hon är kvinna. Så jag sjunger med. Fast alla män blir kvinnor. Därför lever jag ensam.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback