Ännu en underbar dag
Jag är minst sagt förvånad. Igår sov jag nästan hela dagen. Jag var uppe i några timmar men bestämde rätt snabbt att det fick vara och lade mig igen. Innan jag ramlande ner i min säng tog jag en sömntablett av den nya sorten jag fått. Cirkadin, alltså menatolin, det ämne som bildas naturligt i kroppen när det blir mörkt. Jag hade inga stora förväntningar på den där medicinen men somnade som ett barn och sov så gott så gott så gått. Kvalitetssömn för första gången på en evighet.
När jag således vaknade vid halv 5 på morgonen så var jag alldeles tung i kroppen istället för det vanliga spända som jag brukar vakna med. Pigg som en lite iller hoppade jag ur sängen och åt lite frukost. Bara en sådan sak. Att vara hungrig när jag vaknar. Det tror jag inte hänt sedan 1983 eller nått sånt.
Så nu känner jag mig i fas med världen igen. Inte så att jag har någon stor lust att springa omkring och göra en massa saker. Snarare bara just i fas. Lagom vaken i lagom tid.
Det verkar som om jag är innen i någon sorts förnöjd period i mitt liv. Jag behöver inte mer än lite kaffe, min pipa laddad med god tobak, en bok och lite att äta. Bra musik och så är min dag gjord. Det känns märkligt. Den där inneboende oron som har plågat mig i så många år håller sig borta. Kanske har jag mognat? Kanske har jag läkt? Jag vågar inte tro på det sista men hoppas på det. För när jag ser på det sista årets utveckling så kan jag skönja ett mönster. En kurva som pekar uppåt.
Kan det vara så att jag i alla år har tyckt om vintern och mörkret men inte vågat känna efter? Att mina depressioner på vintern kom sig av att jag var besviken på att jag var så trött och orkeslös? Att det hade varit bättre att lyssna till kroppen och varva ner och vara nöjd med det? Kanske. Jag vet inte, det handlar bara om ren spekulation. Men det känns i mig som om jag är något på spåret. Ju mer man kämpar emot något ju sämre mår man när man misslyckas. Det kan vara så att det är bättre att bara gilla läget och göra det bästa av det.
Förväntningar kan ställa till mycket. Det vet vartenda människa som haft semester eller firat jul. Man har sådana höga förväntningar att man bara kan misslyckas och därför mår man dåligt av det. Istället för att göra tusen saker på semestern kanske man ska nöja sig med att bara koppla av. Istället för att julen ska bli ett enda jagande kanske man ska koncentrerar sig på att umgås med familjen och vänner och känna lugnet i sig.
I vilket fall som helst så är jag som sagt på rätt plats i rätt tid just nu. Det är visserligen mörkt, men då får man väl tända en lampa. Passa på att vila så mycket man har tid med och läsa, koppla av och invänta värmen och ljuset som faktiskt kommer varje vår vare sig man längar efter den eller inte.
Så idag ska jag inte göra så mycket. Jag måste in till staden för att handla lite. Troligen kika in till tant mamma lite. Sen ska jag hem, äta något gott och fortsätta läsa och bara vara. Jag får passa på nu när jag mår bra och har tid. Det kommer väl andra tider kan jag tro, även om jag tror mig ha lärt mig vikten av att inte jaga så förbannat i livet. Det är nog det allra viktigaste jag lärt mig de här senaste 5 åren. Att inte springa när jag är trött om jag inte verkligen måste springa.
Så ännu en dag som jag kan känna att livet är underbart, en gåva man har ett väldigt kort tag. Hur jag kom hit från den allra djupaste förtvivlan vet jag inte. Än. Det klarnar nog med tiden men än så länge ligger hela skeendet alldeles för nära för att jag ska kunna analysera det. Men nog är det fantastikst att se bakåt och veta att jag kom från ett mentalt helvete och hamnat i detta underbara.
När jag således vaknade vid halv 5 på morgonen så var jag alldeles tung i kroppen istället för det vanliga spända som jag brukar vakna med. Pigg som en lite iller hoppade jag ur sängen och åt lite frukost. Bara en sådan sak. Att vara hungrig när jag vaknar. Det tror jag inte hänt sedan 1983 eller nått sånt.
Så nu känner jag mig i fas med världen igen. Inte så att jag har någon stor lust att springa omkring och göra en massa saker. Snarare bara just i fas. Lagom vaken i lagom tid.
Det verkar som om jag är innen i någon sorts förnöjd period i mitt liv. Jag behöver inte mer än lite kaffe, min pipa laddad med god tobak, en bok och lite att äta. Bra musik och så är min dag gjord. Det känns märkligt. Den där inneboende oron som har plågat mig i så många år håller sig borta. Kanske har jag mognat? Kanske har jag läkt? Jag vågar inte tro på det sista men hoppas på det. För när jag ser på det sista årets utveckling så kan jag skönja ett mönster. En kurva som pekar uppåt.
Kan det vara så att jag i alla år har tyckt om vintern och mörkret men inte vågat känna efter? Att mina depressioner på vintern kom sig av att jag var besviken på att jag var så trött och orkeslös? Att det hade varit bättre att lyssna till kroppen och varva ner och vara nöjd med det? Kanske. Jag vet inte, det handlar bara om ren spekulation. Men det känns i mig som om jag är något på spåret. Ju mer man kämpar emot något ju sämre mår man när man misslyckas. Det kan vara så att det är bättre att bara gilla läget och göra det bästa av det.
Förväntningar kan ställa till mycket. Det vet vartenda människa som haft semester eller firat jul. Man har sådana höga förväntningar att man bara kan misslyckas och därför mår man dåligt av det. Istället för att göra tusen saker på semestern kanske man ska nöja sig med att bara koppla av. Istället för att julen ska bli ett enda jagande kanske man ska koncentrerar sig på att umgås med familjen och vänner och känna lugnet i sig.
I vilket fall som helst så är jag som sagt på rätt plats i rätt tid just nu. Det är visserligen mörkt, men då får man väl tända en lampa. Passa på att vila så mycket man har tid med och läsa, koppla av och invänta värmen och ljuset som faktiskt kommer varje vår vare sig man längar efter den eller inte.
Så idag ska jag inte göra så mycket. Jag måste in till staden för att handla lite. Troligen kika in till tant mamma lite. Sen ska jag hem, äta något gott och fortsätta läsa och bara vara. Jag får passa på nu när jag mår bra och har tid. Det kommer väl andra tider kan jag tro, även om jag tror mig ha lärt mig vikten av att inte jaga så förbannat i livet. Det är nog det allra viktigaste jag lärt mig de här senaste 5 åren. Att inte springa när jag är trött om jag inte verkligen måste springa.
Så ännu en dag som jag kan känna att livet är underbart, en gåva man har ett väldigt kort tag. Hur jag kom hit från den allra djupaste förtvivlan vet jag inte. Än. Det klarnar nog med tiden men än så länge ligger hela skeendet alldeles för nära för att jag ska kunna analysera det. Men nog är det fantastikst att se bakåt och veta att jag kom från ett mentalt helvete och hamnat i detta underbara.
Kommentarer
Trackback