Från min kammare
Mörkret har sänkt sig ännu en gång. Jag är lite låg tror jag. Alltså, inte otäckt jobbigt låg utan sådär skönt småblå som man kan få vara en söndag när alla stora helger ligger bakom en. Lyssnar på Percy Sledge och funderar på att göra något att äta.
Soffproblemet är glödgande aktuellt men jag orkar faen inte tänka på det för en stund. I avisen kan man läsa om den där vargjakten men jag orkar inte delta i det heller. Alla har redan bestämt sig och det handlar inte om att diskutera utan det är en rad monologer som framträder. "Du har fel, jag har rätt", "nej DU har fel, jag har rätt". "Dumma dumma dig".
Så jag sitter hemma och värmer mig i rummens röda ljus. Funderar på ditten och en smula på datten. Kommer väl ingenstans i tankarna men återigen. Det är helt ok på en söndag. Klurar på vart jag ska sikta i framtiden. Vad är mina närmaste mål? Det är en skön frihetskänsla i att tänka på det där. Att veta att jag själv har mitt öde i min hand för att uttrycka sig med en klyscha. Jag är i ett läge i livet där jag kan göra precis vad jag vill av mina dagar. Utveckla mig, inveckla mig. Förstöra eller bygga upp. Alla kompassens väderstreck är öppna vägar.
Vem, vad, blir min nästa stora kärlek? Det kan bli en kvinna, det kan bli en text, en melodi, en maträtt, en vacker sten i skogen. Precis vad som helst och det är väl det enda jag inte kan styra över. För kärleken är fri, så fri att man inte har någotn som helst kontroll. Underbart och en smula skrämmande.
En kvinna sade till mig, för inte allt för länge sedan, "gud vad du har älskat." Jo, så sant. Men jag är väl sådan. Har en smula lättare att älska än att hata. Det är inget jag är missnöjd med. Snarare stolt över. Under några år stängde jag av den där känslan och blev djupt olycklig och ledsen. Så jag håller alla spjäll öppna. Det som kommer in kommer in och det är inte mer med det.
I vilket fulla fall så är den här dagen en av alla de där dagarna som jag kommer att komma ihåg. Just för att den är så blå och röd och vacker. Just för att jag vill veta vad som sker och inte kastar bort mitt hjärta.
Men som vanligt så kräver livet lite praktiska saker. Kaffe, det eviga nikotinet. Något att mätta magen med. Så jag kastar mig ut från min mentala klippa och hoppas att jag flyter uppåt på de varma vindarna.
Soffproblemet är glödgande aktuellt men jag orkar faen inte tänka på det för en stund. I avisen kan man läsa om den där vargjakten men jag orkar inte delta i det heller. Alla har redan bestämt sig och det handlar inte om att diskutera utan det är en rad monologer som framträder. "Du har fel, jag har rätt", "nej DU har fel, jag har rätt". "Dumma dumma dig".
Så jag sitter hemma och värmer mig i rummens röda ljus. Funderar på ditten och en smula på datten. Kommer väl ingenstans i tankarna men återigen. Det är helt ok på en söndag. Klurar på vart jag ska sikta i framtiden. Vad är mina närmaste mål? Det är en skön frihetskänsla i att tänka på det där. Att veta att jag själv har mitt öde i min hand för att uttrycka sig med en klyscha. Jag är i ett läge i livet där jag kan göra precis vad jag vill av mina dagar. Utveckla mig, inveckla mig. Förstöra eller bygga upp. Alla kompassens väderstreck är öppna vägar.
Vem, vad, blir min nästa stora kärlek? Det kan bli en kvinna, det kan bli en text, en melodi, en maträtt, en vacker sten i skogen. Precis vad som helst och det är väl det enda jag inte kan styra över. För kärleken är fri, så fri att man inte har någotn som helst kontroll. Underbart och en smula skrämmande.
En kvinna sade till mig, för inte allt för länge sedan, "gud vad du har älskat." Jo, så sant. Men jag är väl sådan. Har en smula lättare att älska än att hata. Det är inget jag är missnöjd med. Snarare stolt över. Under några år stängde jag av den där känslan och blev djupt olycklig och ledsen. Så jag håller alla spjäll öppna. Det som kommer in kommer in och det är inte mer med det.
I vilket fulla fall så är den här dagen en av alla de där dagarna som jag kommer att komma ihåg. Just för att den är så blå och röd och vacker. Just för att jag vill veta vad som sker och inte kastar bort mitt hjärta.
Men som vanligt så kräver livet lite praktiska saker. Kaffe, det eviga nikotinet. Något att mätta magen med. Så jag kastar mig ut från min mentala klippa och hoppas att jag flyter uppåt på de varma vindarna.
Kommentarer
Trackback