När år blir till annat
Ett helt nytt år. Tänka sig. Ett nytt årtionde. Tänka sig. Hur gick det till? Jag om så väl kommer ihåg när 1970-tal blev 80-tal. Vart är alla dessa år som gått? De måste ju vara någonstans eftersom jag kommer ihåg dem som om det vore idag.
Under tiden har jag passat på att växa upp och bli vuxen, få tre barn, som en gåva av livet. Haft kort och långt hår, skägg och slätrakad. Mött många människor men stött bort de flesta. Lärt mig att ta barré-ackord på gitarren, spela munspel och tagit pianolektioner. Upptäckt en massa, massa, massa musik och böcker och filmer och konst och lärt mig att uppskatta doften av kaffe på morgonen.
Så förunderligt att alla de där åren, sekunder och minuter är borta. Begravda i ett växande skuldberg och onåbar kärlek.
Men varför sikta bakåt när färden går frammåt? Allt kan bara bli bättre. Min katt, Chips och jag delar vårt liv här under taktåsen i Viskafors. Dag läggs till dag och kanske kommer jag sitta om 30 år och fundera på vart alla åren som nu ska komma tog vägen. Jag vet inte. Om livet vet jag ingenting, men jag har nog kommit till den där stunden i livet när man kan erkänna att man inte vet. För jag har gått en bit, har en bit kvar och allt är underbart när isen knakar på Viskan och våren kommer med grått, visset fiolårsgräs och doften av årets sista brasor.
Så jag är förnöjd med att sitta där jag sitter. I övermorgon ska jag hämta min soffa, hur nu i hela fridens namn det ska gå till? Kanske får jag ta den på ryggen och gå längs med landsvägen och vissla en sång? Inte vet jag. Men som sagt. Det är helt ok att snart fylla 40 och inte veta. Det ska vara så.
Jag följer min äldsta sons väg och låter Dean Martin sjunga in det nya året. Mjukt och vackert. Inga vassa skeva fula toner. Men inget som inte känns. Precis som man vill leva sitt liv om man är som jag. Intensivt men mjukt.
Det är gott så.
Under tiden har jag passat på att växa upp och bli vuxen, få tre barn, som en gåva av livet. Haft kort och långt hår, skägg och slätrakad. Mött många människor men stött bort de flesta. Lärt mig att ta barré-ackord på gitarren, spela munspel och tagit pianolektioner. Upptäckt en massa, massa, massa musik och böcker och filmer och konst och lärt mig att uppskatta doften av kaffe på morgonen.
Så förunderligt att alla de där åren, sekunder och minuter är borta. Begravda i ett växande skuldberg och onåbar kärlek.
Men varför sikta bakåt när färden går frammåt? Allt kan bara bli bättre. Min katt, Chips och jag delar vårt liv här under taktåsen i Viskafors. Dag läggs till dag och kanske kommer jag sitta om 30 år och fundera på vart alla åren som nu ska komma tog vägen. Jag vet inte. Om livet vet jag ingenting, men jag har nog kommit till den där stunden i livet när man kan erkänna att man inte vet. För jag har gått en bit, har en bit kvar och allt är underbart när isen knakar på Viskan och våren kommer med grått, visset fiolårsgräs och doften av årets sista brasor.
Så jag är förnöjd med att sitta där jag sitter. I övermorgon ska jag hämta min soffa, hur nu i hela fridens namn det ska gå till? Kanske får jag ta den på ryggen och gå längs med landsvägen och vissla en sång? Inte vet jag. Men som sagt. Det är helt ok att snart fylla 40 och inte veta. Det ska vara så.
Jag följer min äldsta sons väg och låter Dean Martin sjunga in det nya året. Mjukt och vackert. Inga vassa skeva fula toner. Men inget som inte känns. Precis som man vill leva sitt liv om man är som jag. Intensivt men mjukt.
Det är gott så.
Kommentarer
Trackback