WoBWorld

Tiden år. Jag kommer ingenstans. Stampar på samma plats med samma problem med samma saker som bekymrar mig. Fast det är helt ok. Just nu är det en sådan tid. Det ska nog vara så, mitt i vintern. Snö ligger på gator och torg. Det är nästan magiskt. De där tre färgerna som sveper över världen i januari. Vitt, svart och grått. Det finns inte plats för andra färger. Spektrat är mätt och mött. Alla de där gröna, gula, röda och blå färgerna ligger i vila. Väntar på sin tid.

Själv tänker jag mig som vitt brus. Suddiga konturer. Kanske här, kanske inte? Men i mig finns den där svarta kärnan kvar. För att jag vill ha den där. Har jag kommit på. Utan den blir jag någon annan och det vill jag ju inte. Utan allt det som solkar mig blir jag bländvit och intet. Vem vill vara intet? Inte jag.

Mina bekymmer är mina, skapade av mig själv och ingen annan. Det finns ingen eller inget att skylla på. Det gula fettet kring min mage har jag ätit mig till och min ömmande lever har jag druckit mig till. Mitt hjärta som slår oregelbundet och fort har jag älskat mig till. Mina heta tankar har jag själv hatat mig till. Ingen att skylla på, ingen att slå.

Så jag lägger mig på sängen och läser lite till. Läser och försvinner in i en annan värld. Fångas av någon annans språk och begåvning. Men kaffesmak i munnen, en varm katt som sover på den där embarmliga spikmattan som jag köpt. Inne i mitt hålrum, min värld, den som andra andar kallar sovrum. Där jag har mina böcker och mina tidningar och kan höra musiken som spelar i vardagsrummet. Jag har inget helgrum så jag nöjer mig med ett enkelt vardags. Rum.

Kanske kommer jag snart inte finnas. Kanske finns jag i evighet. Jag vet inte. Det är väl det som är tjusningen med att vara. Att inte veta. Att aldrig tro. Att bara finnas.

Jag är nöjd.