En dag som snart är gårdagen
Jag har fyllt tomheten inom mig med läkande sömn. Återtagit tyglarna till hästarna och funnit världen vara lite som den var igår men mig själv lite bättre. Samma sol skiner idag med, samma hund vilar på mitt golv, samma katt sitter i fönstret och är fullt upptagen med att inte bry sig om oss.
Men nog vaknade jag en gång vid halv 6 med hjärtat rusande i bröstet, helt utan syntänkt anledning. Det tog ett tag att somna om igen, finna ro i att vara orolig. Men det gick det med. Allt går har jag fått för mig i dessa dagar. Kanske borde jag vara lite mindre övermodig? Troligen. Men just nu känns det helt rätt att inte vara rädd.
Men jag drömde lite av de vanliga mardrömmarna. Fast den här gången var det baserat på en verklig händelse. När ajg och Kita, hunden var i stan igår så fick vi åka med busschauffören från helvetet från Södra torget till Knalleland. Han körde som en totalt idiot, rusade motorn, bromade tre sekunder innan bussen skulle vara stilla och var allmänt väldigt otrevlig. Kanske var han påverkad av något, kanske hade han balanserat på gränsen till sinnessjukdom länge, kanske hade han alltid varit galen?
När vi sedan skulle gå av så gick Kita av först. Men när jag skulle kliva ut så stängdes dörrarna och där stod jag med kopplet i handen, ett koppel som slutade abrubt i min värld i dörrskåran, men jag visste ju att Kita hade det om halsen där på andra sidan dörren. Då kör den jävla idioten till chaufför.
Jag ropar, andra i bussen ropar. Som tur var så stannade eländet när han hörde oss. Öppnade dörren, jag klev av och han åkte iväg i högsta hastighet igen. Som om inget hänt.
Så där stod jag i kylan, som avkastad ur bussen, darrande av ilska och chock.
Det drömde jag om inatt. Gång på gång. Det värsta är ju att det är dagens sanning. Men jag ska i alla fall ringa till Västtrafik om det där. Den där busschauffören är helt klart väldigt olämplig som annat än möjligen bokstöd eller guid till Hades.
Nä. Nog om allt. Nu ska jag ut igen i solen. Världen lockar och pockar och jag har aldrig kunnat motstå smicker.
Men nog vaknade jag en gång vid halv 6 med hjärtat rusande i bröstet, helt utan syntänkt anledning. Det tog ett tag att somna om igen, finna ro i att vara orolig. Men det gick det med. Allt går har jag fått för mig i dessa dagar. Kanske borde jag vara lite mindre övermodig? Troligen. Men just nu känns det helt rätt att inte vara rädd.
Men jag drömde lite av de vanliga mardrömmarna. Fast den här gången var det baserat på en verklig händelse. När ajg och Kita, hunden var i stan igår så fick vi åka med busschauffören från helvetet från Södra torget till Knalleland. Han körde som en totalt idiot, rusade motorn, bromade tre sekunder innan bussen skulle vara stilla och var allmänt väldigt otrevlig. Kanske var han påverkad av något, kanske hade han balanserat på gränsen till sinnessjukdom länge, kanske hade han alltid varit galen?
När vi sedan skulle gå av så gick Kita av först. Men när jag skulle kliva ut så stängdes dörrarna och där stod jag med kopplet i handen, ett koppel som slutade abrubt i min värld i dörrskåran, men jag visste ju att Kita hade det om halsen där på andra sidan dörren. Då kör den jävla idioten till chaufför.
Jag ropar, andra i bussen ropar. Som tur var så stannade eländet när han hörde oss. Öppnade dörren, jag klev av och han åkte iväg i högsta hastighet igen. Som om inget hänt.
Så där stod jag i kylan, som avkastad ur bussen, darrande av ilska och chock.
Det drömde jag om inatt. Gång på gång. Det värsta är ju att det är dagens sanning. Men jag ska i alla fall ringa till Västtrafik om det där. Den där busschauffören är helt klart väldigt olämplig som annat än möjligen bokstöd eller guid till Hades.
Nä. Nog om allt. Nu ska jag ut igen i solen. Världen lockar och pockar och jag har aldrig kunnat motstå smicker.
Kommentarer
Trackback