WoBWorld

Jag var hos min terapeut idag. För första gången sedan.. evigheter? En ny dam. Ytterst rak och klar och med skinande tänder. Själv skämdes jag som en hund som vet om sig att den ätit upp husses favorittofflor. För jag vet inte vad det är som gör att jag gömmer mig för världen ibland.

Men vi pratade lite om vad fan jag vill med livet. Så passande just när jag själv kommit på att det är det som är det viktiga, inte vad andra tycker jag ska vilja. Mitt missbruk. Den oerhört bristande impulskontroll jag har som ställer till det hela tiden. Den som gör att jag inte kan motstå varje sak som lockar mig. Den som gör att jag kommer hem och upptäcker att jag köpt en soffa som jag sedan aldrig hämtar. Den som får mig att säga precis allt som jag tänker, nästan innan jag tänkt det.

Efter det så gick jag en stund i solen i staden och mådde rätt tjyvtjockt faktiskt. Som om livet har hunnit i kapp mig. Igen. Men det lossnade och nu känner jag att, fan, jag är på gång liksom. Mina goda sidor får jag vårda och de dåliga får jag ta tag i. Men bara för att jag själv vill.

Jag hann med en tur till en ekonomisk rådgivare med, innan jag åkte hem. Hon tittade på min ekonomi, en gång, två gånger och sade sedan att: men så kan du inte ha det. Kanske kan jag inte det. Jag har inte riktigt tänkt på det för det går ju månad efter månad. Men nog kostar det att vara sjuk. Även fast människor tycks tro att man skär guld med täljkniv. Och inte blir jag ett enda friskare eller mer motiverad till att återgå till arbete trots det. Märkligt va?

Nä. Nu ska jag ut i solen men hunden. Njuta av livet, precis som det ser ut precis just i precis den här sekunden och alla följande.