Lovsång till luften och världen.

Rusig av livet. Sprudlande glädje, smittande känslor och vibrerar loss kylan i tillvaron. Natten är kall men dagarna i solen är skinande och vackra och oändligt varma.

Dagen började som så många dagar förr. Jag vaknade. Abruppt, på samma gång som jag fann att jag levde var jag uppe och rökade. Jag gillar att vara trött på morgonen, för det är nästan enda gången på dygnet jag finner frid i mig. Men idag var det försent redan när jag kände det första hjärtlaget.

Röka, dricka kaffe, läsa tidningen, försöka att tänka på något annat än det som fanns i mig. Det kunde fortsatt så. Det brukar ha fortsatt så. Men nu har jag Kita, hunden. Hon tillåter mig inte att sitta inne och titta ut. Hon måste ut och jag får följa med. Som tur är.

För där ute fann jag värme, sol, det lyckliga ljudet av vatten som droppar och porlar bort vintern. Snö som smälter, en mild bris. Fåglar som sjunger. Bilar som glider förbi och man ser att de är nytvättade och känner doften av Turtle vax. Jag ville inte in. Jag ville aldrig mer in. Någonsin. Vi gick runt kvarteret, Kita har funnit min takt, går precis som jag önkar att hon ska gå.

Sen satte vi oss vid södergaveln på huset, på en torr och ren bänk. Solen sken, fortfaraden. Ett moln på hela himlen. Små ynka grästuvor stretade sig upp ur vintersömnen, trotsade sitt snötäcke. Vindstilla. Det var då jag återigen fann att livet är älskvärt och vill mig väl. Livet älskar mig och jag älskar livet och lyckliga må vi leva till tidernas slut.

Väl inne tog jag en kopp kaffe till, den smakade inte alls som den första. Det jag tog innan jag gick ut. Den här, nya koppen, smakade chocklad, honung, totalt utan bitterhet. Bara vederkvickande och välgörande. Ett gott gift.

Nu ska jag dammsuga, städa. Fort, fort så att vi kan gå ut igen med ännu mer frid i sinnena.

Livets prendelrörelse är inte så fel när jag tänker på saken. Ständig lycka vore nog outhärdlig precis som ständig olycka. Tiden bär på alla känslor, var och en utportionerad just för den sekund den är tillägnad. Kanske gråter jag till kvällen. Kanske hatar jag allt och alla. Igen. Kanske föraktar jag mig själv. Igen. Kanske skrattar jag eller så sover jag eller bara finns till. Men just nu, precis just nu, i varje andetag så är jag förbannat glad över att jag vaknade i morse.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback