Melodi i moll dur
En sak har mina snart 40 år på jorden lärt mig. Det gör ont att leva. Oftast och hela tiden. Man kan sminka smärtan vacker men den finns där ändå. Så jag somnar och vaknar, dag ut och dag in helt utan att veta varför jag finns till. Till vilken nytta min blotta existens är för. Inget jag gör spelar egentligen någon som helst roll. Matar katten och hunden, går på promenader, skriver, skriver och skriver lite till. Utan att någon vet varför. Betalar räkningar för att det kommer ett papper med posten. Struntar i att betala de samma. Skit samma. Resultatet blir ändå det samma. Jag vaknar och somnar varje dag ändå.
Så låt mig vara. Fantastisk. Låt mig klappa mig själv på magen utan att strirra på mig. Allt jag låter är ljud som egentligen inte når några öron. Kaffet är svart, mjölken vit. Själv är jag grå.
Så kanske, kanske, ska jag resa mig upp ur askan, ännu en gång. Finna förlåtelse i mitt hjärta och strunta i att andra inte förlåter mig. Blodet som faller i mig är mitt. Inte någon annans. Ansvar. Mitt ansvar är det att inte låta det rinna ur mig. Som att vaddera livet, tillvaron med kudden jag vilar på under natten. Som att andas utan att förbruka syre. Städa mitt sinne.
Mitt hem är sällan invaderat av någon jag älskar. Sällan är det samma som inte alls. Vi lever här, jag och katten och hunden. Ensamma, stilla. Ensligt kan livet vara även fast man kräver sällskap. För i sista änden, det vi kallar död, är man alltid ensam. Det spelar liksom ingen roll hur många som är i rummet, hur många händer som trevar utefter kinden och skinnet. Det där sista språnget måste man ta ensam. Oändligt ensam.
Kanske ska jag vila lite. Kanske ska jag låta mitt överhettade tillstånd låta svalna.
Men jag vill inte.
Så låt mig vara. Fantastisk. Låt mig klappa mig själv på magen utan att strirra på mig. Allt jag låter är ljud som egentligen inte når några öron. Kaffet är svart, mjölken vit. Själv är jag grå.
Så kanske, kanske, ska jag resa mig upp ur askan, ännu en gång. Finna förlåtelse i mitt hjärta och strunta i att andra inte förlåter mig. Blodet som faller i mig är mitt. Inte någon annans. Ansvar. Mitt ansvar är det att inte låta det rinna ur mig. Som att vaddera livet, tillvaron med kudden jag vilar på under natten. Som att andas utan att förbruka syre. Städa mitt sinne.
Mitt hem är sällan invaderat av någon jag älskar. Sällan är det samma som inte alls. Vi lever här, jag och katten och hunden. Ensamma, stilla. Ensligt kan livet vara även fast man kräver sällskap. För i sista änden, det vi kallar död, är man alltid ensam. Det spelar liksom ingen roll hur många som är i rummet, hur många händer som trevar utefter kinden och skinnet. Det där sista språnget måste man ta ensam. Oändligt ensam.
Kanske ska jag vila lite. Kanske ska jag låta mitt överhettade tillstånd låta svalna.
Men jag vill inte.
Kommentarer
Trackback