WoBWorld

Johnny Cash senaste/sista skiva har äntligen kommit till Spottan. Så jag lyssnar och gråtnjuter. Sådär bra kan det bara bli några få gånger i en livstid. Det är så sorgligt men samtidigt så vackert att man inte kan göra annat än finna hopp och tröst. Märkligt. Oerhört märkligt.

Jag har varit ute på en lite längre promenad med Kita, hunden. På vägen tillbaka så blev helt plötsligt hela världen alldeles tyst. Kvar fanns bara solen, den blå himlen, ohörbart prassel från glömda löv. Viskan rann förbi, vägen vi gick vid var vår och bara vår. Sedan hördes en ensam fågel, en ensam som strax fick sällskap av sina likar. Allt det där tysta försvann och blev ännu skörare och viktigt.

Så är det när vintern dör. För nog kämpar den, jesus vad den kämpar i år. Den biter sig fast, slås och river om nätterna med sina vassa klor. Men varje dag så äter värmen och solen upp ännu lite mer av snö och is. Lite, dag för dag. Nästan omärkligt finner vi världen klä av sig och snart har den fått på sig en grön och gul och blå och röd kostym

Kan man annat än bli glad när man finner att man har tagit på sig för mycket kläder? När svetten rinner återigen nedför ryggen och skorna känns en smula för klumpiga. Att lägga av sig halsduken och dra av sig vantar. Knäppa upp rocken och bara andas klar vårluft.

Livet är banne mig så bra som det bara kan vara. Precis nu!