WoBWorld

Det är tur att livet har lärt mig att dagar och nätter kan svänga och rulla och gunga rätt rejält. En del kanske är jämna och lena som yoghurt i själ och humör men jag är lite mer som en låda med lösa skruvar och spikar, glaskross och annat krafs. Jag vet aldrig vad jag hittar när jag sticker ner handen, absolut inte om jag finner just den där spiken jag söker.

Igår var en dag som gick både upp och ner och upp igen. Idag är nog en likadan verkar det som.

Jag vaknade så där underbart igen. Så trött så trött. Det är så fantastiskt att vakna och vara trött men sugen på livet. Att gå ut i köket och dricka kaffe och röka medan jag läser morgontidningen är varje gång lika guldkantat som en lycklig stund. Men det brukar även väcka tanken till liv och de tankar som föll var kanske inte de allra muntraste. Inte sådär rejält deppiga som de som kan överfalla mig ibland, men lite lagom blå sådär.

Jag tänkte mycket på terapin igår. Vad jag sade, vad jag tänkte och vad som följde med mig därifrån. Igår förkunnande jag glatt att jag snart är alldeles frisk. Men det är jag ju inte. Alls. Bara så förbannat mycket mindre sjuk i själen. Men mindre är inte det samma som inte alls.

Nu vet jag ju, efter att pratat om det där med tankens makt igår, att jag ska försöka koncentrera mig på det som är bra och inte det som är fel i livet. Men ändå. Jag måste ju vara realistisk ändå. För även om jag nu lever ett totalt annorlunda liv än jag gjorde då för 5 år sedan när jag låg i sängen dygnet runt, utan att duscha på veckor eller ens komma ur morgonrocken så lever jag ju ändå ett märkligt liv.

Att må bra när man styr sin dag mer eller mindre går ju hyggligt för att inte säga strålande vissa dagar. Men sen kommer de där dagarna när jag förväntas göra något. Allt från att gå på terapi till att gå till frisören. De där dagarna som gör att jag blir hyperstressad bara över att tänka på dem, de som gör att jag knappt fungerar alls i flera dagar före. Hur ska jag kunna börja arbeta om ett år när jag inte ens klarar att gå och klippa mig eller ens avboka tiden?

Igår jämförde jag med hur jag har mått. Idag, där i köket, började jag jämföra med hur det borde vara. Resultatet var nedslående.

Fast, för att ännu en gång slå fast faktum. Jag är på gång. Men det kommer fortfarande att ta sin tid innan jag fungerar på ett vettigt sätt. Men eftersom jag vet att så mycket har hänt under de här senaste åren så vet jag ju även att det kommer att bli än mer bättre ju mer jag arbetar med problemen och ju längre tiden går. DET är äkta tröst det. Så återigen börjar solen skina i mitt inre när jag tänker på det där. Även om det är grått ute så är det rätt så ljust och vackert inom mig.

Som alla vet vid det här laget så är jag totalt och bara en Elvis-fan. Ja, jag vet, jag orkar inte säga det en gång till, jag vet att det är måhända gammalmodigt och mossigt och allt vad nu fasen folk har fått för sig bara för att de endast tänker på Elvis som den där tjocka figuren som knarkare ihjäl sig och hade sparkdräkt. Men jag vidhåller att man då har missat totalt hela grejen. Totalt.

Fast för mig finns det ju ytterligare en dimension när det gäller det där, förutom det perfekta artisteriet då. Länken tillbaka till min barndom och det som gjort att jag är den jag är. Den där länken som jag tror att alla behöver. Antingen det är att man kan gå på söndagsmiddag hos sina föräldrar eller att man kan flytta in på familjegården eller att man har gamla fotografier, blekande och gulaktiga kanske men ändå just den där länken.

För mig är Elvis just en sådan. Varje låt väcker ett minne och de är av någon anledning alltid goda. Även när de stammar i något förfärligt.

Nåväl. Jag själv är mest förtjust i det han gjorde 1968-1977. Visst kan jag tycka att den unge Elvis är bra med, men det är ändå den lite äldre jag tycker bäst om. Den lite äldre förresten. Fan, karsloken blev ju bara 42 och väldigt snart är jag där med.

I vilket fulla fall. Just nu så plöjer jag igenom den box som heter Elvis Presley – The Essential 70's Masters. Ja ni hör, den passar mig som handen i handske. Men det var just den där samlingen som väckte tanken på hur livet förändras. Hur det böljar fram och tillbaka och fram igen.

Boxen startar i kraft och beslutsamhet och vilja och glädje och återigen oändlig kraft. Även det olyckliga blir lyckligt. Även det sorgliga ger hopp. Som ett åskväder som både skrämmer och piggar upp. Sen kan man, spår för spår känna hur hoppet försvinner, aldrig hur kraften avtar men hoppet bleknar och gulnar och förtvinar. Tempot dras ner hela tiden för att sluta nästan helt utan puls, bara svagt hörbara hjärtljud. Man känner i magen hur sorgen tar över varje nyans.

Så jag sitter där och undrar över vad som hänt om Elvis hade överlevt den där förmiddagen/eftermiddagen i augusti 1977. Vad som hänt om saken hade skrämt skiten ur honom och han hade gjort något åt sin situation och sitt liv och sina val. Hade kraften återkommit, hade viljan och glädjen kommit in i musiken igen?

Givetvis är det bara tankar på vad som kunde hänt. För det hände ju inte. Han är död och begraven och det kommer aldrig mer spelas in något med honom. Bara letas och letas och letas i arkiven efter något som inte är utgivet. Sen släpper man det där, trots att det alltid finns en anledning till att man inte gav ut det från början. För en peng i fickan är alltid en peng.

Jag är glad över att inte leva i samma situation som han fann sig i när han skulle fylla 40. För jag kan känna hopp och glädje och förväntan, jag kan gå ut när jag vill, vart jag vill, hur jag vill. Jag är ingen fånge, inte i händerna på alla andra, det finns ingen som förväntar sig att jag ska hela bara genom att öppna käften och jag är fri att göra mina egna val utan att ha någon överste som viskar i mitt öra.

Men återigen. Jag undrar hur boxen skulle sluta om den spann mellan 1970-80 istället för att sluta abrupt 1977.

Mitt liv är en gåva tänker jag. En kort sekund i tidens vågor får jag känna och älska och hata och finnas. Hur kan man annat än att vara tacksam? Egentligen. För det har ju funnits en tid när jag var så grå och slut och försvunnen att jag inte ens orkade bry mig om att jag gjorde andra illa, att jag gjorde min omgivning förtvivlad och försakad. Det känns som en evighet men den fanns och den kan komma tillbaka. För sådant är livet. Man vet aldrig något om något eller någon alls. Visst kan man ägna en evighet åt att gissa. Men jag har slutat med det. Det som sker det sker och det är då valen är så viktiga. Att välja rätt är en konst.

Kanske har jag lärt mig grunderna i det där.

Kanske.