WoBWorld

Jag skriver ofta om att jag tänker mycket. Som om jag vore bättre än alla andra. Klokare och kanske rent av vis. Men jag tror att jag aldrig har påstått något sådant. Bara att jag tänker mycket. Men alla tänker. Däremot talar alla inte om det.

Någon sade åt mig att "du har för lite att göra, det är det som är problemet". Men sen när det ett problem? Varför är det så viktigt att ha något att göra, något som blockerar tankar? Jo jag vet, jag säger totalt emot mig själv och det jag skrev om igår om vikten av att ibland kunna gå ur sig själv. Men det är ju inte samma sak som att fylla livet med saker att göra för att slippa lyssna på rösten i skallen.

Förresten så funkar inte det där med att ha något att göra heller. När jag arbetade så tänkte jag precis lika mycket men blev oerhört frustrerad av att inte kunna tänka ifred och över att inte kunna göra något med det jag tänkte. Det var som att skriva, precis som just nu, men istället för på ett papper eller på datorn eller på en blogg så skrev jag i luften. Samma samma.

Däremot kan det kännas som ett lyte det där med att hela tiden känna att jag vill få ut tankarna, sätta dem på pränt. Här eller någon annanstans. Att inte ens kunna gå och pinka för att jag är rädd för att tappa tråden. Eller att gång på gång gå ur sängen för att skriva något. Men det är väl en fråga om impulskontroll och någon sådan har jag inte sett till i mig själv sedan jag lärde mig att det gör ont att dra näven i en vägg när man blir förbannad.

De här sista dagarna har väckt mycket av det som slumrat i mig. Kanske är det våren, kanske är det alla promenader med hunden. Kanske är det bara dags.

Det handlar mycket om att jag måste våga kasta mig ut i att göra det jag verkligen vill. Att sluta vara så rädd för att höra att det är kass, sluta bry mig så mycket om att andra kanske kommer, kanske redan, säga att "skomakare, bliv vid din läst".

Samlar mod. Svamlar på om saker som sker, en hel del som aldrig skett men som kunde hänt och saker som kanske kommer ske. Eller inte.