WoBWorld

Dammiga tankar. Sanna tankar. Tomma andetag. Smärtor som kommer hem och hälsar på. Smärtorna sätter sig i min soffa, slänger upp fötterna på mitt nydammade bord. De bosätter sig i mitt hem. Värkande längtan. GÅ, skriker jag. Gå bort. Stick. Du är inte välkommen här. Smärtan grinar mot mig. Skrattar tyst. Jag slår mot dem med tomma händer. Längtan släntrar bort till byrån. Tar min fjärrkontroll till tvn. Jag äger längre ingenting. Smärtan och längtan är kusiner och de har bestämt att de äger mig nu. De tar sakta ifrån mig min tanke. Min själ och mina skäl. Längtan vet så väl hur jag lider. Längtan ropar på smärtan.
- Titta på honom, skrattar de. Titta på hur han vrider sig. Som en mask på en krok. Deras skratt ekar bland mina dammiga tankar. Skramlar runt i mitt tomma bröst som vasslipade nubb.
- Hahahahah, han gick på den lätta. Deras fotsteg har varnat mig. Men de ringde aldrig på dörren. De bara steg på. Längtan kom först. Han gled in medan jag låg i badet. Medan jag låg o tömde hjärtat på tankar länsade han mitt kylskåp, drack upp mina öl och min mjölk, hällde ut jorden från mina krukväxter. Sedan ringde han, med min telefon, sin bäste vän smärta. Lagom till att jag klev ut ur badrummet kom smärta in. Två oinbjudna snyltgäster. De två plågar mig till sängs. De försvinner och jag kan andas ut. Ända tills deras fader mardrömmen kliver upp ur sin grav, stinkande och mörk. Mardröm om borttappad chans.
 
Dammiga drömmar. Tankar som fastnat i en dåtid. Omöjliga drömmar. Otillåtna lustar. Dammiga tankar på ouppnåeliga ting. En känsla i magen. Eller är det en brist på känsla? Är smärtan ingen känsla utan en brist på sådan? Bortdomnat kön. Utan framtid eller lust till liv. Ingen medicin för det inte. Ett torkat hjärta, musvingar som slår i mitt bröst. Världen saknar min lycka. Jag saknar min värld. Dammiga värld.”