Permobil
Det står en permobil utanför på gården. Ni vet en sådan där moped med tre hjul och ett litet tak. Den har stått där så länge ja kan minnas. Nu har någon ovänlig själ puttat ner den för backen utanför porten så att permobilen står med nosen rakt ner i ett buskage.
Kan inte hjälpa att ja lurar på vems den är. Kanske är ägaren död sedan länge. Kanske inte i kondition att åka på utflykter med permobilen längre utan får nöja sig med dagliga,korta, besök av hemtjänsten. Sätet är bortlitet ser jag. Min hulda fru påstår att det varit så länge. Jag tror henne.
Jag lurar på att dra upp permobilen ur buskaget och ställa tillbaka den jämte porten. Men vågar inte. För man kan ge sig 17 på att så fort man börjat dra upp permobilen så kommer någon vän av ordning utfarande och påstår att det är jag som puttat bort den, eller att jag försöker stjäla den. Varför jag nu skulle göra det. Så jag låter den stå, väntar på att vaktmästarna skall ställa tillbaka den, eller låta forsla bort den.
D e synd egentligen. När ja va liten ville ja ha en just sådan, blå permobil. Jag förökte i 10års åldern övertala mina föräldar att de skulle lova köpa en sådan när jag väl fyllde 15. Som tur gjorde de inte det, för när ja väl kommit upp i moppeålder ville ja verkligen inte ha en sådan lytesbil.
Men nu vore d tokcrazy att ha en sådan att puttra omkring i. Så därför tittar ja alltid litet på permobilen när ja går förbi. Men ja gör inget åt de. Som med så mycket annat i livet man låter bli att göra fast man vill.
Kan inte hjälpa att ja lurar på vems den är. Kanske är ägaren död sedan länge. Kanske inte i kondition att åka på utflykter med permobilen längre utan får nöja sig med dagliga,korta, besök av hemtjänsten. Sätet är bortlitet ser jag. Min hulda fru påstår att det varit så länge. Jag tror henne.
Jag lurar på att dra upp permobilen ur buskaget och ställa tillbaka den jämte porten. Men vågar inte. För man kan ge sig 17 på att så fort man börjat dra upp permobilen så kommer någon vän av ordning utfarande och påstår att det är jag som puttat bort den, eller att jag försöker stjäla den. Varför jag nu skulle göra det. Så jag låter den stå, väntar på att vaktmästarna skall ställa tillbaka den, eller låta forsla bort den.
D e synd egentligen. När ja va liten ville ja ha en just sådan, blå permobil. Jag förökte i 10års åldern övertala mina föräldar att de skulle lova köpa en sådan när jag väl fyllde 15. Som tur gjorde de inte det, för när ja väl kommit upp i moppeålder ville ja verkligen inte ha en sådan lytesbil.
Men nu vore d tokcrazy att ha en sådan att puttra omkring i. Så därför tittar ja alltid litet på permobilen när ja går förbi. Men ja gör inget åt de. Som med så mycket annat i livet man låter bli att göra fast man vill.
Kommentarer
Trackback