Att märka att livet går fort.
Tänk, min äldsta son fyller 16 i höst. Ett år yngre än hans ömma moder var när hon födde honom. Fasen det känns ju som igår när han knatade omkring i stugan med kepsen på svaj och var sådär 5-årig som bara en 5-åring kan. Eller när vi fick åka till sjukhuset eftersom han hade falsk krupp. Han vägrade öppna munnen inför läkaren. Den läkare som blivit väckt mitt i sin journatt för att en liten kille kom in och hade svårt att andas. Han var envis och gick helst sin egen väg redan då, min son. Sedan dess har hans yngre broder fått samma sjukdom, fast då var jag lugn, för nu visste jag ju att det inte var något farlig när lillen rosslade och rasslade som ett ånglok i motlut. Jag kände ju igen den skällande hostan så fort jag hörde den.
Den gången, med äldsta sonen däremot var jag inte lugn. Jag var vettskrämd. Jag trodde min älskade son skulle dö. Vi fick eget rum på barnavdelningen och fick sova över. På morgonen fick man välja frukost från en lista och både jag och sonen tyckte att det kändes som om vi var på ett fint hotell.
Nästa gång vi var på sjukhuset hade den då 10-åriga lilla killen blivt påkörd av en bil vid ett övergångsställe. Han ledde sin cykel över, som tur var hade han sin cykelhjälm på sig. För när vi tittade på hjälmen, där på sjukhuset, efter att vi fått höra att han allt skulle överleva, så var det ett stort hål i hjälmen. Hål som skulle varit i hans huvud om inte hjälmen varit i mellan. Jag vill fortfarande slå på kärringen som körde bilen. Kommer nog alltid vilja det.
En gång satte killen, han var väl 5-6 år, en krona i halsen. Hans moder bar honom ända till vårdcentralen som låg precis granne med där vi bodde, såatt läkaren fick ut myntet med heimlishmanövern. Killen var vid det laget precis blå i ansiktet.
Allt som hänt honom och med honom har varit första gången. Både för honom och för mig. Han har fått vara experimentbarn. Det är av honom jag lärt mig att barn måste mötas med respekt och kärlek. Att man får visa sig stark och fast i övertygelsen, även när man är rädd. Att barn ser mer än man tror och kanske vill att de skall se.
16 år. Fasen det var ju bara igår jag själv var 16 år och stal öl hos den lokala handlaren. Kedjerökte ciggaretter i källaren och drack rödvin för första gången i livet. Det var då vi gick långa, långa promenader utan mål, grillade i skogen och pratade om gud, himlen, satan och björkarnas blad.
Det var ju bara igår.
Den gången, med äldsta sonen däremot var jag inte lugn. Jag var vettskrämd. Jag trodde min älskade son skulle dö. Vi fick eget rum på barnavdelningen och fick sova över. På morgonen fick man välja frukost från en lista och både jag och sonen tyckte att det kändes som om vi var på ett fint hotell.
Nästa gång vi var på sjukhuset hade den då 10-åriga lilla killen blivt påkörd av en bil vid ett övergångsställe. Han ledde sin cykel över, som tur var hade han sin cykelhjälm på sig. För när vi tittade på hjälmen, där på sjukhuset, efter att vi fått höra att han allt skulle överleva, så var det ett stort hål i hjälmen. Hål som skulle varit i hans huvud om inte hjälmen varit i mellan. Jag vill fortfarande slå på kärringen som körde bilen. Kommer nog alltid vilja det.
En gång satte killen, han var väl 5-6 år, en krona i halsen. Hans moder bar honom ända till vårdcentralen som låg precis granne med där vi bodde, såatt läkaren fick ut myntet med heimlishmanövern. Killen var vid det laget precis blå i ansiktet.
Allt som hänt honom och med honom har varit första gången. Både för honom och för mig. Han har fått vara experimentbarn. Det är av honom jag lärt mig att barn måste mötas med respekt och kärlek. Att man får visa sig stark och fast i övertygelsen, även när man är rädd. Att barn ser mer än man tror och kanske vill att de skall se.
16 år. Fasen det var ju bara igår jag själv var 16 år och stal öl hos den lokala handlaren. Kedjerökte ciggaretter i källaren och drack rödvin för första gången i livet. Det var då vi gick långa, långa promenader utan mål, grillade i skogen och pratade om gud, himlen, satan och björkarnas blad.
Det var ju bara igår.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Ett bevis på att obligatorisk GÅNGHJÄLM är på sin plats, eller hur?
Trackback