Jävla unge
Jag förstår mig inte riktigt på min äldste son. Han är ute på den där resan som varje ung pojke gör, när man lär sig vem man själv är, hur man fungerar och hur man ska förhålla sig till livet och omgivningen. Det kallas pubertet och min son är just nu långt bort från oss i den övriga familjen. Livet handlar om kompisar, gitarren, bandet och att göra så lite som möjligt i skolan.
Ibland skulle jag vilja ruska om honom när man fått ännu ett intetsägande svar på en fråga, när han bara försvinner ut genom dörren och svarar "ut" på frågan vart han skall eller "sen" när man frågar när han kommer tillbaka. Man skulle vilja vända honom upp och ner när man får en sån där tom blick när man frågar hur det gick i skolan idag. HAn är det enda jag vet som kan förklara att han somnade på golvet hos hans moder när han var på väg till skolan. Han skulle bara hämta en bok där sen somnade han . Han kallde det en olyckshändelse. En olyckhändelse? Att man somnar på ett golv? Fan han kan inte ens skolka snyggt.
Jag kan inte påstå att den lille mannen ger kommunikationen ett ansikte. Man ser bara ett stort hår som kommer och går med regelbundna avbrott för att ligga i sängen och sova. I morse sa jag till karln ett antal gånger att det var dags att komma upp ur sängen och möta livet med ett leende. Till det fick jag bara ett dolskt blängande till svar.
Tänk bara om karln kunde vara lika välartad som jag var då jag var ung. Artig och rakryggade gick jag genom livet med en sång i strupen och solsken i blick.
Eller?
Ibland skulle jag vilja ruska om honom när man fått ännu ett intetsägande svar på en fråga, när han bara försvinner ut genom dörren och svarar "ut" på frågan vart han skall eller "sen" när man frågar när han kommer tillbaka. Man skulle vilja vända honom upp och ner när man får en sån där tom blick när man frågar hur det gick i skolan idag. HAn är det enda jag vet som kan förklara att han somnade på golvet hos hans moder när han var på väg till skolan. Han skulle bara hämta en bok där sen somnade han . Han kallde det en olyckshändelse. En olyckhändelse? Att man somnar på ett golv? Fan han kan inte ens skolka snyggt.
Jag kan inte påstå att den lille mannen ger kommunikationen ett ansikte. Man ser bara ett stort hår som kommer och går med regelbundna avbrott för att ligga i sängen och sova. I morse sa jag till karln ett antal gånger att det var dags att komma upp ur sängen och möta livet med ett leende. Till det fick jag bara ett dolskt blängande till svar.
Tänk bara om karln kunde vara lika välartad som jag var då jag var ung. Artig och rakryggade gick jag genom livet med en sång i strupen och solsken i blick.
Eller?
Kommentarer
Trackback