Slapptask
Det där med att vara två är inte helt enkelt och självklart. Jag har haft tur i livet, oändlig tur, som träffade min Hulda Hustru precis när jag höll på att alldeles köra i diket. Jag har definitivt haft mer tur än jag förtjänar. Men sen, då och då, glömmer jag bort det, tar saker för givet och anstränger mig inte. Inte nog att det är korkat, det är dumt också.
Miin Älskade Hustru är en sån person som tar tag i saker, får grejer gjort. Hon har en tillsynes outömlig arbetskapacitet och går oftast på fulla varv nästan dygnet runt. Det finns inte en sak hon inte fixar eller klarar. Jag å min sida... ja, det är ett sorgligt kapitel. Ibland tror jag att jag inte sen skulle orka släcka elden om mina byxor plötsligt började brinna. Jag är expert på att skjuta upp, glömma av, strunta i eller helt enkelt inte reda ut, saker. Har jag 4 kronor i fickan måste jag använda 5, kan jag sova länge sover jag gärna ännu längre. Jag ringer bara i sällsynta fall mina vänner för att hålla kontakten, jag kan gå en hel dag i morgonrock och göra precis ingenting hur länge som helst. Så, man kan ju säga att vi kompletterar varandra. Det låter ju bra. Men nu till problemet. Ibland får min stackars Älskade Fru ta hand om inte sex barn utan sju då jag ibland är mer osjälvständig än en omogen treåring. Hon knotar eller knorrar sällan om det utan får skeppet att segla rätt i varje läge.
Det är så lätt för slarvern, läs jag, i ett förhållande att börja utnyttja den duktige, läs frun. Ibland tar jag saker för givet. Och jag märker det inte ens. Det slog mig nu när Hulda Hustrun tog med yngsta dottern till lasarettet och Min Kvinna frågade mig "klarar du av det tror du?" Det jag skulle klara av var att ha koll på grabbarna och se till att de får något i magen under eftermiddagen. Fan, är jag så slapp att hon ens behöver fråga? Illa illa. Mycket illa. Men jag får väl vara tacksam för att tanken överhuvudtaget slog mig så att jag kan göra något åt det redan nu. För en vacker dag kanske Hulda Hustrun sätter ner foten, slänger ut mig och skaffar en karl som är värdig henne.
Hua!
Miin Älskade Hustru är en sån person som tar tag i saker, får grejer gjort. Hon har en tillsynes outömlig arbetskapacitet och går oftast på fulla varv nästan dygnet runt. Det finns inte en sak hon inte fixar eller klarar. Jag å min sida... ja, det är ett sorgligt kapitel. Ibland tror jag att jag inte sen skulle orka släcka elden om mina byxor plötsligt började brinna. Jag är expert på att skjuta upp, glömma av, strunta i eller helt enkelt inte reda ut, saker. Har jag 4 kronor i fickan måste jag använda 5, kan jag sova länge sover jag gärna ännu längre. Jag ringer bara i sällsynta fall mina vänner för att hålla kontakten, jag kan gå en hel dag i morgonrock och göra precis ingenting hur länge som helst. Så, man kan ju säga att vi kompletterar varandra. Det låter ju bra. Men nu till problemet. Ibland får min stackars Älskade Fru ta hand om inte sex barn utan sju då jag ibland är mer osjälvständig än en omogen treåring. Hon knotar eller knorrar sällan om det utan får skeppet att segla rätt i varje läge.
Det är så lätt för slarvern, läs jag, i ett förhållande att börja utnyttja den duktige, läs frun. Ibland tar jag saker för givet. Och jag märker det inte ens. Det slog mig nu när Hulda Hustrun tog med yngsta dottern till lasarettet och Min Kvinna frågade mig "klarar du av det tror du?" Det jag skulle klara av var att ha koll på grabbarna och se till att de får något i magen under eftermiddagen. Fan, är jag så slapp att hon ens behöver fråga? Illa illa. Mycket illa. Men jag får väl vara tacksam för att tanken överhuvudtaget slog mig så att jag kan göra något åt det redan nu. För en vacker dag kanske Hulda Hustrun sätter ner foten, slänger ut mig och skaffar en karl som är värdig henne.
Hua!
Kommentarer
Trackback