WoBWorld

Det är en sån dag igen. Dagen efter. Alltså, inte så att jag är bakis eller ens har druckit. Men det är en dag efter något ansträngande. Denna gången var det gårdagens fotbollsresa till Göteborg. Andra gånger har det varit teaterbesök, biobesök, tja allt som för en social fobiker med panikångest kan vara lite... skall vi nöja oss med uttrycket "ansträngande". Visst, det går bättre nu för tiden. Nu kommer jag ju i alla fall iväg. Men det tar lite på krafterna. Först är det spänningen inför som ställer till det. "Kommer jag klara detta?", "vad händer om jag brakar ihop?" o.s.v. Sen kommer själva genomförandet av vad det nu är. Förut kunde jag ofta vara tvungen att bara dra mitt i allt ihopa. Nu, med hjälp av medicinerna så kan jag genomföra mycket av det jag inte klarade förut. Ibland så går det alldeles utmärkt, jag tänker inte ens på att jag borde vara nojjig, ibland inte så bra. I vilket fall som helst så känns det  alltid dagen efter när jag är trött så trött, har värk i hela kroppen efter muskelspänningarna och bara vill sova, sova, sova. Som efter en enorm ansträngning. Och om man betänker att jag inte ens kunde gå upp ur sängen utan att få en panikattack förut. Ja, att inte deräöckte med att hålla sig i sängen heller vissa gånger, så har jag ju varje gång jag kommit ut på något faktiskt genomfört en kanonansträngning.

Så, idag är en sån sak. Köra bil till Göteborg, gå på fotboll, allt det där tar ut sin rätt. Men ett underbart minne har jag och jag är så tacksam för att jag nu för tiden är så frisk så jag kommer ut. Och bättre verkar det bli för varje dag så jag skall inte klaga. Man kan bara buga och tacka.