WoBWorld

Folk pratar aldrig om stånd. Är inte det konstigt. Vi pratar om filmer, mat, resor och våra bilar. Men nästan aldrig om stånd. Jag menar, det är ju inte alls ovanligt att folk på frågan "hur mår du då" svarar "jo tack, jag har lite ont i armbågen men annars är det fint". Men "jotack, jag hade ett sånt jättestånd i morse så nu känner jag mig som en man hela dagen" hör man aldrig. Skulle man höra det skulle man bli jätteförvånad. Kvinnor har inga problem med sina hemligheter. De pratar om mens, svallningar och annat otäckt hela dagarna i ända. Jag vet, för jag har jobbat på kvinnordominerade arbetsplatser i 13 år. Jag har hört mycket mycket mer än jag ville. Män i sin tur pratar även de om mens. "Nä nu får jag gömma mig för frugan har mens vettu", kan man höra. Men man hör sällan en kvinna säga, "nä nu får jag gömma mig, för gubben har ett kanonstånd". Är inte det märkligt?

Hur ofta delar vi män med oss av våra ståndsproblem? Inte ofta. Till och med mycket sällan. Det är väl oftast lite udda typer som pratar om sina stånd. Som Bert Karlsson. Han vill ha billig Viagra har jag läst i nån tidning, för han är prostataopererad. Det är ju nästan som att prata om sitt stånd. Eller sin brist på det. Annars är det märkligt tyst om fenomenet. Och med tanke på hur ofta det förekommer, ja, nästan dagligen i var mans liv är ju denna djupa tystnad väldigt märklig. Själv så har jag väl delat med mig av min visdom nån enstaka gång. Mest när man är så dragen att man aldrig i hela världen skulle kunna åstadkomma ett tillstånd som ens liknar ett halvstånd eller ens vinballe. Men de tillfällena har varit ytterst sparsmakade. Oftast tiger vi ihjäl det faktum att var man har stånd både titt som tätt.

Märkligt.