WoBWorld

Om man bara inte var en sån djävla mes. Det skulle vara så praktiskt att vara ett arsle. Så mycket lättare allt skulle vara. Eller åtminstone lite modig nån djäkla gång. Istället har jag med åren utvecklat en feghet som få kan mäta sig med. För tusan jag är rädd för precis allt. Åska, döden, krig, fulla gubbar, knarkare, polisen, att gå över gatan isrusningstrafik, att gå över gatan överhuvudtaget, för att bli sjuk, för ormar, spindlar, höjder, för att åka "höjdskräcken" på Liseberg, för att ingen skall älska mig, för att åka hiss/buss/tåg/tunnelbana, för att halka på en isfläck. Allt, allt, allt är jag rädd för. Jag är till och med rädd för att vara rädd. Jag önskar att jag vore en såndär tuffing som Bruce Willis brukar spela på film. Som åkte ut i rymden med ett sardoniskt leende på läpparna. Eller som kan vara bakfull och ändå vinna över skurkarna. När jag är bakfull kan jag inte ens knyta mina egna skor, än mindre jaga skurkar.

Man skulle vara cowbojsare på prärien. Lucky Luke. Med den trogne hästen vid sin sida. Inte rädd för någon. Eller bergsbestigare. Klättra uppför höga berg samtidigt som man dricker kaffe och röker en Cubansk cigarr. Man skulle klä i skinnjacka. När jag har på mig skinnjacka ser jag ut som någon som klätt ut sig. Jag borde bära velourpyjamas dagarna i ända. kanske skulle jag öva lite på tuffa miner i spegeln. Föröka se tuff ut. kanske skulle jag då kunna lura i mig själv att jag faktiskt är en jättetuffing. Fast det funkar nog inte på mig. Jag skulle nog bara bli rädd för min egen spegelbild.