WoBWorld

Hulda Hustrun och min äldsta son flyttar möbler. Just nu är det två våningssängar som skall byta rum med varandra. Vad jag gör? Jag sitter ju här ju. Varför inte jag hjälper till? Enkelt. Det är ingen som vill ha med mig när det gäller sånt här. Efter otaliga vredesutbrott under åren har mina nära och kära lärt sig att det är bäst att jag håller mig borta när det gäller lite knivigare uppgifter. Allt som kräver tålamod typ. För jag har ett litet "anger management" problem. Jag blir helt enkelt tvärförbannad när sker och ting kärvar sig. Men det gäller inte allt. Bara när jag måste samarbeta med andra människor. Är jag själv så går det bra. Men sådana här flyttsaker brukar sluta med att jag går och ryar åt alla inblandade, hur rätt de än gör.

Det är bättre nu för tiden. När jag var yngre kunde jag slänga verktyg i väggen, skrika rakt ut eller helt enkelt bli helknäpp. Nu för tiden så kan jag behärska mig. (Vad skrattar min Hulda Hustru hånfullt åt nu då?) Min ärade fader var likadan. jag kommer ihåg när jag köpte min första bil och oljelampan började lysa. Vi slog våra huvuden ihop och kom på att det var givaren som gett upp. Så långt allt väl. Men när vi skulle skruva i den där lilla mockajängen. Ojojj. Vi skällde som bandhundar på varandra. Det var ingen hejd på ilskan. Men som sagt, det var många år sedan. Nu har jag mognat (vad tusan är det som Min Vackra Kvinna skrattar åt?) och kan hantera min ilska bättre. Lite bättre ialla fall.

Men som sagt. Det räddar mig undan jobb och det passar ju en latmask som mig. De skruvar och kånkar och jag sitter här med ansvar att vakta så inte datorn springer iväg. Man vill ju vara nyttig liksom.