Mitt rituella jag

Så var det dags igen då. En ny dag. Jag har redan hunnit dricka lite morgonkaffe och röka några cigaretter. Nu sitter jag och föröker samla energi till att läsa lokalblaskan. Det där med ritualer är av yttersta vikt för mig. Dra det två snäpp till så vore jag nog inlåst kan jag tro. Nu för tiden, när jag är långtidssjukskriven, ja rent av pensionär, så har jag ju förmånen att ha tid med mina morgonritualer. Kaffe, cigarett, snus, tidning, toalett och allt vad det där. Förut, när jag var en nyttig samhällsmedborgare var det bara på helgerna jag hade tid med det där. På arbetsdagarna sov jag så länge jag bara kunde, slängde på mig kläderna, borstade tänderna och hastade iväg till jobbet. Men väl där så hade jag mina små vanor även där. Det var ungeför samma innehåll på dem, fast jag var på arbetsplatsen då.

Överhuvudtaget så är jag väldigt bunden till vanor och att allt är som det brukar. Jag är allergisk mot förändringar i omvärlden och jag ser helst att allt är som det alltid varit. Det tar alltid ett tag innan jag vänjer mig vid något nytt. Missförstå mig inte nu. Jag är inte någon konservativ varelse, för samtidigt så tycker jag om fart och fläkt och utmaningar. Det är väl den där dualiteten som gör att jag är sjuk kan jag tro. För hur jag än går så blir det liksom fel. Det är inte lätt att vara jag. Vissa saker är värre än andra. Ta det här med att barnen växer upp. Jag har lite svårt att hantera det där. För när jag ser på min äldsta son, 16 år, så längtar jag så det värker i hjärtat efter den där lilla killen som följde efter mig och försökte göra precis som jag. Jag kommer ihåg en gång när vi stod utanför trappporten och väntade på hans moder. Jag stod med händerna i fickorna och lutade mig mot väggen. Då fick ja se den lilla plutten, kanske 4-5 år som noga studerade mig, arrangerade händerna i sina små fickor och förökte luta sig mot väggen precis som farsan. Nu för tiden verkar han vara nöjd bara han slipper se mig överhuvudtaget. Det är inte läge för att vi ska ta en promenad i skogen liksom. Min yngsta son är väl fortfarande kvar i "pappabeundran". Enligt honom kan jag inte göra något fel, även när jag gör fel. Men han är 10 år så det går väl över snart är jag rädd för. När det gäller min vackra dotter vet jag inte. Hon och jag har nog aldrig riktigt förstått varandra på samma sätt. Men hon sa häromdagen att hon älskar mig, så jag nöjer mig så gärna med det.

Men snart är de vuxna allihopa. Det går så djäkla fort. Dag läggs till dag och helt plötlsigt har man bara minnena kvar och en önskan att man hade tillbringat mer tid tillsammans. Men den dagen är då det. Man får ta en dag itaget. Och helt enkelt acceptera att omvärlden förändras. Hela tiden. Vår blir till höst och snuddar knappt vid sommaren däremellan. Men innan det gått så längt ska ja ta en kopp kaffe till. Bäst så, jag är ju så van vid det menar jag.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback