Vad hände?

Hur fasen gick det till? Jag som alltid haft ett ytterst avmätt förhållande till sport. Det var de sinnesvaga som höll på med sport, de som inte förstod livets väsentligheter, musik, musik, musik och böcker. Jag har alltid varit urusel på alla sporter. Min bollkänsla ligger nånstans på minus 50, det där med att hoppa och skutta får andra pyssla med. Att slänga mig över bockar och plintar fyller mig med fasa och att hoppa så långt jag kan syns mig vara helt menlöst. Jag menar, om jag bara tar några få, släpande steg kommer jag ju lika långt fram ändå. Springa fort? Varför, det finns ju taxi.

Men så helt plötsligt så finner jag mig vara fotbollsidiot. Jag hade kanske varit på 3 fotbollmatcher i mitt liv före jag träffade Hulda Hustrun. Då räknar jag inte de oräkneliga gånger jag tvingades titta på skolkompisarna på rasten när de stångades om den stackars bollen. Så sitter jag där. Jag har sett varenda match Elfsborg spelat de sista två åren. Mestadelen på tv men många gånger "live". Jag har åkt hela vägen till Skåne för att titta på Elfsborg. Jag har en Elfsborgshalsduk som jag är mycket stolt över, jag har en t-shirt där man kan läsa att "My blood runs yellow". Jag tittar på en helt värdelös träningslandskamp bara för att Anders Svensson spelar.

Men hur gick det till? vad hände? Visserligen är hela Hulda Hustruns del av familjen Elfsborgsdårar men ändå. Och det har smittat, inte bara till mig utan till mina barn. Det är bara min äldsta son som är ytterst avmätt. Han ser på fotboll precis pås amma sätt som jag gjorde förut. Men både min yngsta son och min dotter är sålda på Elfsborg.

Tja, egentligen struntar jag i hur det gick till. Men skojsigt är det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback