WoBWorld -

Brev till min fru del II

Tog mig till att skriva till min fru såhär mitt i natten.

"Min kära.

Hoppas du inte är arg på mig. Arg för att jag tjurar, trilskas och är lika rolig att bo ihop med som en kackerlacka. Jag vet mina brister. En del aktuella, en del tillhörande historien. Och en hel del liksom bara hängandes kvar i luften som väntandes på att få återkomma.

Så, min tanke och mitt hopp och mitt haltande löfte om ett trevligt och sansat nytt år är inte helt lätt att åstadkomma. Så jag slirar fram och tillbaka på vägen, som en herrelös bil, fram och tillbaka, hit o dit. Så jag tjurar. Tyst, grubblande. Svår.

Men jag älskar dig lika mycket, nej mer, som på vår bröllopsdag. Då, när jag lovade dig att vara bara din och ingens annan. Jag dyrkar din doft, omfamnar mina minnen av dig när du sover på natten. Djupt och långt från mig.

Jag älskar dina ljud, dina ord, dina rörelser och din tanke. Jag vill ta, för mig, endast mig, att bruka din oskuld, din omtanke och dina rörelser. Att andas din luft, att sprida din glädje. Ditt leende roar mig, ditt skratt förtrollar mig och din sorg griper mig. Allt jag är, är du. Allt du är, är min åtrå.

Mitt hopp, min tanke min själ tränger dig. Min tanke åtrår dig. Min kropp behöver dig. Mina sinnen kräver din närvaro, utan dig dras jag sakta ner i tidens djupaste träck. Ner dit ingen når mig sjunker jag utan dig. Långt bortom tanke, handling, dröm och önskan.

Alla min atankar, drömmar, önskningar och förhoppning landar i dig., i ditt skratt, i dina tårar. Allt jag är, är jag för dig. För endast dug att bruka och missbruka. Ett redskap du kan ta till i livet, att fäktas med eller att smeka med. Som en vass egg på ett kallt, lent svärd.

Lova att du följer mig, vart vägen än går. Lova mig att var mig trogen. Lova mig att vara mig kär och att hålla mig kär. För evigheters och evigheters skull, för alla de älskande som befolkat vår jord, vår rymd och vår sida av verkligheten. Lova att vara mig nära, nära. Alltid och i evighet.

Jag suktar efter din doft, din sälta, din mjukhet. Efter ditt darrande, sakta medgivande. Längtar efter din smak, din egna, speciella formel av sött och surt. Just den verklighet som drabbade oss då, i en varm, grön glänta i en sagolik skog.

För viss är våra liv bittra. Visst är vintern sträng och mörkret kompakt. Men i detta, som ett litet, lysande bloss finns vår kärlek. Att hållas kär av, från oss, våra nära, alla som ser oss och alla vi möter".

För jag älskar dig. Jag dyrkar dig. DU är mitt liv, min nerv, mitt hopp och min tanke. I dig fäster jag mitt liv och bjuder dig att slita mig i stycken. För om jag slits i små, bittra bitar av dig tillhör jag fortfarande skaran av hopp".

Visst är det underbart att vara pretantiös. Till och med om man balanserar på fel sida av det riktigt dåliga diktandet och fabulerandet.

2006-01-04 @ 02:51:01 infall Permalink