En knäpp knapp

Min Vackra Kvinna har köpt en ny mobiltelefon. En liten snitsig Sony Ericsson W3000i, knappt större än ett bankomatkort. Den kan göra allt från att spela musik till att troligen stå på händer och recitera Hamlet. Jag tror man kan ringa med den också, fast jag är inte säker. Mobileländet gick på 2500:- Givetvis blev jag mäkta irriterad när Hulda Hustrun ställde mig inför fullbordat faktum. Jag menar, vi är ju inte millionärer. Men när jag tyst och stilla räknat till runt omkring 70 000 sansade jag mig (nu ljuger jag, vi hade faktiskt ett riktigt praktgräl om saken, men nog om det) och blev lite intresserad på mojjen. Man kan vika ut telefonen och därunder finner man knappar. Små knappar. Pytteknappar. Jag kan för mitt liv inte förstå hur någon normalt skapad männska skall kunna trycka på de där knapparna. I alla fall inte en i taget, möjligen kan man trycka på 3-4 knappar på en gång. Mindre verkar omöjligt. Varför gör de knapparna så små? Vill folk ha det så? Är det så att tanken är att man inte skall kunna ringa med telefonen, så att mobilräkningen hålls nere? För då fattar jag.

Min allra första mobil var en Boch. Yepps, de gjorde telefoner ett tag. Den var som en liten Kalle Anka pocket i storlek och ungefär lika tung som hela Nationalencyklopedin. Man var tvungen att dra ut en liten antenn för att kunna ringa. Men stolt var jag. Detta var runt 1995, då när det var lite status att ha mobil. Nu för tiden har ju till och med koltungarna egen mobil och kan ringa och jollra från dagis. Men den hade rejäla knappar. Knappar för en man. Det var fullkommligt omöjligt att missa de där knapparna. Troligen skulle man kunnat slå ett telefonnummer med handflatan. Men nu är telefonerna så ynkligt små att de försvinner bland växelmynten i fickan.

Påstå sen inte att det inte var bättre förr.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback