WoBWorld

Mitt minne är inte vad det borde vara. Det är inte ens så bra som det borde vara för en ordinär 93-åring. Fan, det finns 100-åringar med bättre minne än jag. Jag glömmer allt. Hela tiden. Det vore ju inte så farligt med det om jag bara slapp att leva med konsekvenserna av det hela. Men det gör jag ju inte. Nu senast glömde jag bort tiden för ett läkarbesök. Det normala i ett sånt fall borde ju vara att då snabbt ringa och ta reda på när det nu var man skulle infinna sig. Men det glömde jag att göra. Så nu får jag betala för ett läkarbesök som jag inte gjort. Smart. Jag glömmer vart jag lagt mina glasögon dagligen. Jag har två par, bara så att jag ialla fall har ett par på mig. Fast då glömmer jag bort vart jag lagt båda paren. Jag tycker att jag ständigt tycks leta efter något. Glasögonen som sagt, fjärrkontroller, tröjor, snuset, mina skor, strumpor, min klocka, dagen tidning, gårdagens tidning, min kaffekopp, kameran, minneskortet till kameran, min mobil. Allt, allt. Allt bara försvinner. Oftast yrar jag kring i lägenheten och letar planlöst efter vad det nu kan vara som jag tappat bort. Efter ett tag brukar Min Hulda Hustru lägga sig i leken och givetvis hitta prylen efter bara någon sekund. Oftast ligger grejen då på nån helt hopplöst ställe. Fjärrkontrollen till tvn kan hittas på toaletten, mobilen i kylskåpet, strumprona i kastrullskåpet. Jag lever i ett ständigt vakuum där saker och ting bara försvinner helt spårlöst. För att inte tala om det där med tider. Min Vackra Kvinna har lärt sig att det inte är någon idé att bestämma att något skall utföras en viss tid. För jag glömmer. Snabbt.

Fasen, jag undarar vad det är som jag glömt idag. Äh, det ger sig.