Nerver och andra spratt

Nuförtiden blir jag så lätt nervös. Precis av ingenting. Det räcker med att jag skall utföra den allra simplaste syssla. Jag bara väntar på den dagen när jag blir nervös inför att gå ut med soporna. I kväll skall vi på teater och jag är ett nervvrak. Kommer bilen hålla hela vägen dit? Tänk om jag får spatt och spader mitt under föreställningen? Tänk om den där familjebiljetten vi köpt inte gäller för två barn utan bara för två vuxna och ett barn? Det stod ju faktiskt inget på hemsidan om hur många som räknas till en familj. Jag har en liten obehaglig hjärtklappning och munnen är torr som fnöske. Man kunde tro att jag skulle ut i krig eller något annat dramatiskt. Men jag skall bara på teater.

Att resa är ännu värre. Jag nojjar upp mig flera veckor i förväg och när det är dags för avresa är jag en skakande och frustande skugga av mitt forna så rustika jag. Besiktiga bilen? Prata inte ens om det. Det är en nervpärs som helt och hållet knäcker min allt mer försvagande person. Jag förstår inte var vart det kommer från. Jag har inget minne av att jag var nervös som liten pojke eller tonåring. När dök den här neurotiska männskan upp? Varifrån kom han och varför? Varför reagerar min stackars svaga hjärna på all form av avvikelse från vardagens lunk med att spotta fram stresshormon? Hur kommer det sig att en del människor behöver klättra i berg, rädda drunknande, gå ut i krig eller bli poliser för att må bra medan en del stackare, som jag, inte ens klarar att åka till knalleland utan att må knepigt?

Eftersom vi som sagt skall gå på teater idag så har jag drömt mardrömmar hela natten. Jo, jag lovar. En radda med drömmar som alla var fulla av otrevligheter. Jag vaknade spänd som en välsträngad tennisracket och redan efter två - tre minuter hade jag identifierad varför jag var så förbaskat orolig. Det var ju det där med teatern. Resten av familjen, de som skall följa med alltså, är lite glada och ser fram mot spektaklet. Jag sitter och försöker samla tillräckligt med saliv för att kunna svälja. Det är tur man inte är skådespelare själv. Då skulle jag nog dött en gång per kväll kan jag tro. Det enda som jag kan se fram emot är när allt är över. Då brukar jag bli så behagligt sömning och avslappnad efter anspänningen att jag skulle kunna sova medan jag sköts upp i en raket rakt upp mot kalla rymden.

Nä, nu får jag gå och dricka lite vatten och ägna en stund åt avslappningsövningar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback