Boxing days
Slötittade på en boxningsfilm på tv. Kommer inte ens ihåg vad den hette men Meg Ryan av alla människor var med i den. Det är knepigt. Jag räknar mig till en fridens man. Inte såatt jag inte kan eller blir arg men för att jag är rätt fridsam för att vara man. Vi skall ju vara ilskna jämt om man skall tro media av idag.
Men när man ser en sån där film, typ Rocky-filmerna så är det som om något händer i en. Man blir upphetsad och närmast arg. Man lever sig in i filmen så till den milda grad att man (jag) sitter och nästan hoppar i soffan. Det är nästan så jag blir lite skraj, för det måste ju vara så att synen av ett redigt slagsmål friar till djupa, mörka känslor i mig.
Kommer ihåg när jag såg "Jägarna" på bio. Då satt jag och hoppade i fåtöljen, knöt nävarna och ville nästan storma fram till boiduken och slå på den när hjälten äntligen fick slå skurken på käften.
Sen kan man gåp omkring och säga sig vara en fridens man hur mycket man vill. Längst inne i en finns ett litet monster.
Knepigt.
Men när man ser en sån där film, typ Rocky-filmerna så är det som om något händer i en. Man blir upphetsad och närmast arg. Man lever sig in i filmen så till den milda grad att man (jag) sitter och nästan hoppar i soffan. Det är nästan så jag blir lite skraj, för det måste ju vara så att synen av ett redigt slagsmål friar till djupa, mörka känslor i mig.
Kommer ihåg när jag såg "Jägarna" på bio. Då satt jag och hoppade i fåtöljen, knöt nävarna och ville nästan storma fram till boiduken och slå på den när hjälten äntligen fick slå skurken på käften.
Sen kan man gåp omkring och säga sig vara en fridens man hur mycket man vill. Längst inne i en finns ett litet monster.
Knepigt.
Kommentarer
Trackback