Alkohål

...

Jag tittade upp på Matti där han satt på sin stol vid sin dator tvärsöver vårt gemensamma skrivbord

 

-          Fasen, kan du tänka dig något värre än att krocka med bilen när man petar näsan? Du vet, dö med pekfingret uppkört i hjärnan, bara det är ju en anledning att inte peta näsan på andra ställen än på toaletten.

 

-          Ja det skulle väl vara att få hjärtattack medan man onanerar. Ingen vacker syn att bli hittade i det läget när rigor mortis trätt in.

 

-          Jo, men att ha stånd är ju som att drabbas av döden en smula, även om det bara är en liten del av en som har hunnit stelna.

 

-          Liten, prata för dig själv.

 

Vi skrattade så vi kiknade. En bra sak med att ha en bästa vän är att man kan få vädra alla sina sjuka, konstiga tankar ibland. Att man kan få vara sig själv och inte nått annat.

 

-          Nä nu tycker jag att vi drar och äter sa jag medan skrattet sakta sjönk undan.

-          Jo det är sant, mat för en vit man.

-          Som?

-          Tja, cowboybönor och korv, så har vi något att göra i eftermiddag med, log Matti.

 

Vi gick in i hissen och åkte upp till personalrestaurangen. Ännu en arbetsdag, ännu en lunch, ännu en stund att glömma sig själv i depressionens tidevarv. Medan vi gick i den grönmålade korridoren frågade Matti så där i förbifarten,

 

-          Hur gick det förresten i går när du ringde henne?

-          Fan, måste du sabba min dag nu idag ingen, svarade jag med en låtsat nonchalant ton.

-          Nä, men ärligt, hur gick det.

 

Jag funderade i några sekunder på att svara ärligt, men jag kände att jag inte orkade med att fasaden sprack ens en sekund, att stanken från min ångest skulle sippra ut ens genom en hårfin spricka i min mask.

 

–        Vad sägs om att helt enkelt koncentrera oss på ett riktigt problem, som varför det skall vara så förbannat svårt att köra snabbare på motorcykel madness?

 

Som vanligt, av gammal vana duckade jag. Som att jag inte tog vår vänskap på allvar. För vem skall man öppna sig för om man inte ens själv vågar titta efter? Vi kom in matsalen. Nu började den rituella hälsningproceduren. Hannarna som är i  i topp först. Chefen, chefens lilla spingpojke. Sen honorna i topp. Löneassistenten, löneassistensen lilla springflicka. Efter det kanslipersonal. Sen en kort nick till kollegorna vid vårt bord. Man hämtar sin tallrik med lasagne, skojar lite med serveringspersonalen. Plockar till sig lite sallad, för skoj skull, bestick, glas. Går till sitt bord, sin plats. Samma prat som alltid. Lite ditten, ännu mer datten. Lite barn, lite förkylning. Den där rubriken som alla åkt förbi på förmiddagen. ”Vårdslöshet i samtal”, finns det?  Vi sitter där och delar på ett enda stort ”inget”.  Som om vi känner varandra. Fast det gör vi såklart inte. Vi delar yrke och arbetsplats. Resten är ett enda stort inget. Nån super, nån är homosexuell, någon är kär i någon annan vid bordet. Rent statistiskt måste det vara så. Jag vet att jag inte är homosexuell. Den frågan redde jag ut redan i 15 års åldern när jag försökte onanera till tankar på män. Det gick inte alls. Kan jag vare fyllot? Mycket troligt. Tänk om bara alla här, Matti inräknat, visste hur jag häller i mig. Eller är jag kär i någon. Nä, inte vad jag vet. Ingen här. Ingen nu. Fast jag duckar. Fan är Matti homosexuell? Är det ens möjligt. Inte för att jag har någon homofobi. Men, vi har ju delat bastu. Det vore, liksom elakt att vara homosexuell och samtidigt låtsas som inget. Sånt vill man ju veta. Eller?

 

Att gå förbi affären efter jobbet är enkelt. Jag behöver inte gå någon omväg alls utan ICA handeln ligger på vägen hem. Bara två öl. Eller fan, lite mjölk. Och ett sexpack. Och en till. Som lite färdkost. Oj, blev det så dyrt? Igen. Men jag skulle ju bara, ja vad skulle jag? Köpa en öl. Eller två. På vägen, bakom kullen uppe i dungen precis bakom affären tar jag den första ölen. Liksom som en belöning för att jag är så duktig eftersom jag går hem och inte tar bilen fram och tillbaka till jobbet. Eller för att jag jobbat bra i dag. Eller för att jag är lite törstig. Eller för att jag, tja, vad fan som helst egentligen. Den första drar jag i ett enda drag. Den andra öppnar jag i väntan på att den första skall göra sitt jobb. Fan det är ju bara folköl. En man förtjänar en folköl efter jobbet. Sen kommer den där goa, avlägsna känslan. Som om själen fylls med bommul. Alla hårda hörn förvandlas till mjuka, sköna hållplatser. Liksom inte mina platser. Jag är skön. Mjuk. Som en varm go gubbe. Allt det där avlägsna rinner av mig. Som om det inte finns där, innanför mig. Det är ju bara folköl. När andra ölen är färdig tar jag vägen förbi fritids. En läkerol i munnen, lagom pratig, lagom skön. Hämtar barnet. Min arvinge. Min fortsättning. Mitt liv efter döden. Vi går hemåt, nerför backen, förbi busshållplatsen. Vem fasen åker buss egentligen? Man måste ju vara helt desperat för att åka buss. Eller?  Vi skrattar oss hemåt, min son och jag. Min älskade son som jag aldrig skulle göra illa. Jag snubblar till. Gör cirkus av det. Sonen skrattar så han kiknar.

 

-          Du är rolig du pappa, säger han

 

Jo jag är väl det. Roligt. Tänk om jag fått ha en pappa som mig. Som snubblar och skrattar. Inte en far som bara snubblade. Som luktade tobak och brännvin och gamla kalsonger.  Som gjorde bort sig på bussen när jag åkte från skolan. Gapade berusat.

 

– Är inte det din farsa, frågade kompisarna?

 

– nej för helvete, så klart det inte är, svarade jag.

 

En far som jag, det är vad varje barn behöver. Snäll, mild, glad. Inte som de dagarna jag hämtat sonen utan att tagit vägen förbi ICA. Då när pengarna har varit slut. Eller jag helt enkelt bara gått förbi, för det kan vara så enkelt ibland. Dom dagarna går vi hemåt i tysthet. Pojken pratar då och då.

 

– är du trött pappa?

 

                      – Jo, jag är nog det.

 

Vi går fort, nästan springande. Som om det regnade. Eller en kall vind tjöt kring våra öron. Men vi går mestadels i tysthet. Som i skuld. Jag över att jag är, blivit,  min fader och sonen över att han är min son.  Väl hemma sätter sonen på datorn. Vare sig jag gått förbi ICA eller inte så sätter han på datorn. Har jag två öl innanför västen öppnar jag en ny, i köket. Sätter mig i soffan och sätter på tvn. Gick jag inte förbi ICA den dagen sätter jag bara på tvn. Två män, av olika kaliber men samma av samma gren, stirrar på varsin skärm. Som hypnotiserade av det som rör sig i synfältet. Nu är vi tysta. Tänker bra tankar, hela tankar. Som om vi nådde varandra. Men jag har satt mig själv under en huv av tankar. De kokar och tumlas i mitt huvud. För att döva tanken tar jag en öl till. Inne på toaletten. Man vill ju inte att pojken skall börja undra. Kanske börja skämmas. Som mitt liv, som blivit till en evig skam. Vi gör mat. Tillsammans. Jag fräser köttfärsen medan han skalar en lök. Vi gråter båda två. Man gör det av lök. Det är skönt att vi skall äta lök idag. Som att ha ett alibi. Även en man gråter av lök.

 

Blanda till saft. Ett glas jordgubbssaft till sonen. Den fjärde ölen till mig. Fan bara tre kvar. Klockan är bara 17.48. Vi äter. Tyst. Båda med en Kalle Anka pocket framför sig. Sonen tar flera gånger av saften. Jag fyller inte på mitt glas alls. In i diskmaskinen. Tallrik, glas, kastrull. Den heliga treenigheten. Låtom oss dyrka vår föda, liksom vårt folk gör varje dag. Låtom oss falla in i psalmen.

 

Lite tv, för pojken ett snabbt bad. In i pyjamas, ner i säng. Bara en kvar. En enda burk, längst in i skafferiet, bakom den allt för gamla potatisen. Sonen sover. Jag tar den sista ölen. Lägger mig. Fort så att ölen fortfaraden brusar i mitt bakhuvud. Somnar...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback