En gång före Min Vackra Kvinna...

...Jag var som sagt vuxen. Vid det laget hade jag tappat tron på kärleken. Eller intalade mig själv att jag hade gjort det i alla fall. För om inte kärleken finns, om inte kärleken är något annat än utdragen kåthet, kan man ju förtrösta sig med att det sårade hjärtats smärta inte heller finns. Jag hade gjort två tappra försök. Hela paketet. Ungar, bil, semestrar vid kusten eller på landet. Resor på våren till hagar där barnen fick springa fritt medan mor och far satt och drack ljummet kaffe ur termos och pratade om ingenting. Promenader i nysnö under stjärnklar himmel där det enda man kunde höra var de egna andetagen och ljudet från barnvagnens hjul som plöjde genom centimetertjockt snötäcke. Barn som aldrig ville sova. En kvinna som var värd all respekt i världen, som man ville respektera, som man måste respektera, eftersom hon fött fram ens barn, även om hon ständigt klagade på allt man gjorde. Även om man slutat tro på att hennes suckar i mörkret var äkta. För helvete, jag hade till och med köpt ett rött hus på landet, stor trädgård, dubbelgarage, två bilar och parabol som var ett helvete att ställa in så att man fick in några kanaler överhuvudtaget. Hon i köket, jag i garaget. Bitterhet. Missnöje. Osämja. Gräl om pengar, prat om pengar, kamp för att dra in pengar. Utgifter. Inkomster. Ny tv. Nytt kök. Ny bil. Nya vinterdäck. Klippa gräsmatta. Rensa blomster rabatter. Gräl, gräl och mer gräl om saker man inte ens visste att man kan gräla om. Som man inte borde gräla om. Men även ett gräl är kommunikation. Eller? Gräl som övergår till tystnad. Men även tystnad är kommunikation. Eller? Om båda parter är överens om att tystnaden är enda vettiga sättet att diskutera på. Eller?

 

 Allt detta hade jag gjort inte en, utan två, gånger. Lärdomen jag dragit av det hela var att det inte är någon idé att ens anstränga sig. För det slutar ändå med en ensam, spatiöst möblerad tvåa, underhåll, dåligt samvete och solitära nudelmiddagar.  Varför ge sig in i det kriget igen, när man kan sitta bredvid och bara titta på medan offer faller till höger och till vänster. Varför själv ge sig in i striden, utan hjälm, utan visir och utan skyddsväst. Så jag satt. I min spatiöst möblerade tvåa, betalandes underhåll, med mitt ständigt närvarande dåliga samvete och ändlösa solitära nudelmiddagar. Jag var övertygad om att jag ville detta. Jag ville verkligen bli en gubbe i skogen. Ensam, övergiven. Givetvis var det hela bara dåligt förklätt självförakt. Jag levde genom tvn. Andades genom Internet och kryddade det hela med att placera min själ i min bokylla. Där kunde den inte skada mig. Jag gick i terapi för att ”finna mig själv”. Det enda resultatet jag hade sett än så länge var ett stort hål i min plånbok. Det verkar så lätt, så bra, så vuxet, när man ser det på film. Att gå i terapi. Man skall visst växa som människa. Det enda som växte hos mig var skulderna och självföraktet. En resa till den stora staden en gång i veckan. Gröna väggar. Röd fotölj. En man framför mig som lyssnar uppmärksamt. En lukt av depression i väggarna. Jag kan tillbringa 60 tickande minuter (det står en klocka i borstat stål och med vita visare, på skrivbordet snett bakom mig, som håller tiden) med att prata om mig. Bara om mig. Ibland finner jag mig sitta och stirra på mannens fotriktiga skor och fundera på vart i helvete man köper så fula skor. Och varför man köper dem. För detta betalar jag 800 spänn plus resekostnader. Snacka om tomt liv. Känslomässig prostitution. Betala för att prata. Självföraktet växer. Givetvis var resorna en hemlighet. För fan, vem erkänner att man går till en prostituerad? Även om ludret är en man i fula skor och de egna handlingarna endast är att prata om sig själv. Själslig onani. När jag åker tillbaka till min tvåa är jag alltid märkligt upprymd. Jag har äntligen fattat mig själv. Svaret har kommit. Efter några timmar lägger sig ruset och en emotionell baksmälla dyker upp. Hjärnans utlösning kostar på. Svaret är tomhet...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback