WoBWorld

Jaha. Så har man varit på psykbesöket då. Det låter det. Jag satt i väntrummet och funderade på hur det egentligen låter. "Jag går på psyk". Låter som om man är farlig liksom. Som om man skulle studsa omkring och hota folk med kniv på löpande band. Men när man sitter där bland de andra som av någon anledning också sitter där så slås man av hur vanlig alla ser ut. Till och med jag som själv lider av psykisk ohälsa, som det heter nu för tiden, har förutfattade meningar om hur en psyksjuk ser ut, beter sig och lever. Men de jag har sett verkar rätt normala. Förutom då att några sitter och pratar med sig själv. Men vem har inte gjort det nån gång. En tjej som satt där såg utormodentligt bra ut. En toppenpingla. Inte vet jag vad hon lider av. Men jag kan lova att vad det än är så skulle hon skrämma vilken kille som helst på flykt om hon berättade att hon behandlas på psyk. Det låter så dunderfarligt. Och ändå är vi så vanliga. Och mestadels ofarliga. Precis som alla "normala".

Jag är ju ett svårt fall. Det säger de i alla fall. I vanlig fall brukar panikångest vara relativt lättbehandlat. Men inte jag inte. Jag är som vanligt ett undantag. Sjuksköterskan berättade att hon funderade på behandlingshem förra gången jag var upp. Då var hela mitt jag uppfyllt av en gastkramande ångest. Nu, bara några veckro senare så är jag toppenpigg. Väl så. Men jag känner mig ju helt normal. För jag är ju normal. I mitt liv är det normalt att vara ångestladdad. Men trots det så känns det lite skämmigt att berätta för folk att man varit inlagd på psyk, eller att man går på behandling på psyk. Och jag räknar mig ändå till de "upplysta", alltså att jag inte har så många förutfattade meningar. Man är ju sjuksköterska för tusan. Fil. kand. i vårdvetenskap.

Nä, det är laddat det där. Och ändå så är vi så många som mår dåligt och som behöver hjälp. Jag vägrar skämmas för vem jag är. Sånt får andra sköta.