Döende man svårt vanvårdad
Aftonbladet: Döende man svårt vanvårdad
Jag tänkte först att jag inte skulle kommenterad detta. Mest för att jag blir så förbannad att det är svårt att utrycka sin vrede verbalt på ett sansat sätt. Men jag kan inte hålla mig. Jag har jobbat huvudelen av mitt arbetsliv inom vården, främst då äldreomsorgen. Jag har arbetat som vårdbiträde, undersköterska, sjuksköterska och enhetschef, både på boenden och inom hemsjukvård. Jag vet hur svårt det är att ge en god omsorg inom den kommunala vården. Nu pratar jag om den privata såväl som den offentliga omsorgen eftersom det ändå är kommunerna som har huvdmannansvaret. Det är för lite folk, för mycket vårdtagare och fram för allt, det är allt för sjuka vårdtagare. Kommunens äldreomsorg vilar främst på Socialtjänstlagen för det är den som politiker, tjänstemän och biståndsbedömare känner sig hemma i. Men den senaste 10-15 åren, sedan skatteväxlingen och kommunerna fick ansvaret har man konstant nonchalerat HSL, alltså Hälso - Och sjukvårdslagen. Man har fortfarande inte efter 15 år fått tillräcklig kompetens i vård av somatiskt sjuka.
Till viss del handlar det hela om resurser, alltså mer händer. Men det spelar ingen som helst roll hur många händer man har när man inte vet hur man skall prioritera, när man inte kännser sig trygg i sina arbertsuppgifter och när de olika yrkesgrupperna inte samarbetar gentemot ett gemensamt mål. Det hela handlar om att bemöta sina vårdtagare såsom man själv vill bli bemött. Det är i vissa fall så djäkla enkelt. Men jag har genom hört argument från peronal som att "detta är inget hotell", "hon/han gör sig bara till" och annat som vittnar om en djup okunskap om de egna arbetsuppgifterna och den egna funktionen.
De svårt sjuka kan många gånger komma ikläm helt enkelt eftersom den närmaste personalen inte känner sig trygg i vården. De kan vara rent av livrädda för att gå in i det där rummet. De kan inte prioritera, de vet inte när de skall slå larm. Och de vågar inte heller för sina liv uttrycka detta eftersom det betyder att man int ekan sitt jobb och man får så svårt att hävda sig i arbetsgruppen och gentemot chefen när löneförhandlingarna kommer.
Den kommunala omsorgen som jag har sett balanserar på en kant av okunnighet. Personalen är antingen många gånger gamla rävar som arbetat i 20-30 år. Detta gör dem ytterst kunniga i många saker. Men även ytterst motvilliga att lära nytt. Sen har vi den stora personalkategorin, yngre tjejer och killar som arbetar i vården i väntan på något nytt, något annat. Vi känner nog alla någon som jobbat i vården en sommar eller två. Många gånger utan någon som helst utbildning eller erfarenhet. Man har ett tänk som att "vårda är lätt, det räcker att ha två händer". De senaste åren har detta förbättrats väldigt mycket när man börjat ställa krav på utbildning, men det spelar ju ingen roll när två 18-19 åriga tjejer som aldrig sett en död människa arbetar tillsammans under kvällar/helger på avdelningar där man har svårt multipelsjuka. Jag har hört historier där man försökt mata en avliden person i matsalen, helt enkelt för att man inte forstod att vårdtagaren var död. Det låter skrattretande, men så vitt jag vet så är det sant.
Sen har vi ju en mycket märklig syn på våra gamla i landet. Ibland bullrar det i pressen om vanvård men oftast är det tyst. För vilka är det som egentligen borde reagera om inte de annhöriga. Men de närmsta anhöriga, barnen är ofta i 50-70 års åldern och har sina egna problem. Så därför besöker man morfar en gång till jul och en gång på sommaren på väg till sommarstugan. Jag har sett otaliga fall där man inte sett till några anhöriga överhuvudtaget förrän vårdtagaren har dött och arvegodset skall delas upp. Om du har ett hål i vägen så tar det bara några dagar innan detta hål är lagat eftersom trafikanterna reagerar kraftigt. Men den egna mamman kanske kommer ut en gång per år, resten av tiden sitter hon vänd mot en tv där MTV är på. Och ingen skriker, ingen reagerar.
Så, kort ovh gott, jag blir inte förvånad över de aktuella rubrikerna. Tyvärr. Nu har jag ju inte arbetat på snart 2 år eftersom jag blev sjukskriven, men jag har svårt att tro att så mycket kan ha hänt på 2 år när det inte hänt speciellt mycket på 15 år tidigare. Mycket inom äldreomsorgen fungerar utmärkt. Det arbetar så många goda, kunniga människor som sliter livet ur sig för att hålla en hygglig nivå. Och givetvis är det olika kvalitet på olika ställen och inom olika arbetsgrupper. Men någonstans har det gått snett. Nånstans har själva grundbulten ramlat ur och det hela hotar att rasa vilken dag som helst. Allt fler skall vårdas av allt färre. Vi lever längre och längre, men livskvaliteten de sista åren kan diskuteras. Man talar om kvarboendeprincipen men vårdtagarna är helt utlämnade åt tjänstemännen. Du får inte välja själv om du vill bo hemma eller på ett boende. Är du någorlunda frisk, alltså inte dödsjuk får du vackert bo kvar hemma. Blir du sedan svårt sjuk får du lika vackert flytta in på hemmet. Valfriheten är blott ett ord.
Men som sagt. Vad vet jag. Jag är ju sjuk.
Jag tänkte först att jag inte skulle kommenterad detta. Mest för att jag blir så förbannad att det är svårt att utrycka sin vrede verbalt på ett sansat sätt. Men jag kan inte hålla mig. Jag har jobbat huvudelen av mitt arbetsliv inom vården, främst då äldreomsorgen. Jag har arbetat som vårdbiträde, undersköterska, sjuksköterska och enhetschef, både på boenden och inom hemsjukvård. Jag vet hur svårt det är att ge en god omsorg inom den kommunala vården. Nu pratar jag om den privata såväl som den offentliga omsorgen eftersom det ändå är kommunerna som har huvdmannansvaret. Det är för lite folk, för mycket vårdtagare och fram för allt, det är allt för sjuka vårdtagare. Kommunens äldreomsorg vilar främst på Socialtjänstlagen för det är den som politiker, tjänstemän och biståndsbedömare känner sig hemma i. Men den senaste 10-15 åren, sedan skatteväxlingen och kommunerna fick ansvaret har man konstant nonchalerat HSL, alltså Hälso - Och sjukvårdslagen. Man har fortfarande inte efter 15 år fått tillräcklig kompetens i vård av somatiskt sjuka.
Till viss del handlar det hela om resurser, alltså mer händer. Men det spelar ingen som helst roll hur många händer man har när man inte vet hur man skall prioritera, när man inte kännser sig trygg i sina arbertsuppgifter och när de olika yrkesgrupperna inte samarbetar gentemot ett gemensamt mål. Det hela handlar om att bemöta sina vårdtagare såsom man själv vill bli bemött. Det är i vissa fall så djäkla enkelt. Men jag har genom hört argument från peronal som att "detta är inget hotell", "hon/han gör sig bara till" och annat som vittnar om en djup okunskap om de egna arbetsuppgifterna och den egna funktionen.
De svårt sjuka kan många gånger komma ikläm helt enkelt eftersom den närmaste personalen inte känner sig trygg i vården. De kan vara rent av livrädda för att gå in i det där rummet. De kan inte prioritera, de vet inte när de skall slå larm. Och de vågar inte heller för sina liv uttrycka detta eftersom det betyder att man int ekan sitt jobb och man får så svårt att hävda sig i arbetsgruppen och gentemot chefen när löneförhandlingarna kommer.
Den kommunala omsorgen som jag har sett balanserar på en kant av okunnighet. Personalen är antingen många gånger gamla rävar som arbetat i 20-30 år. Detta gör dem ytterst kunniga i många saker. Men även ytterst motvilliga att lära nytt. Sen har vi den stora personalkategorin, yngre tjejer och killar som arbetar i vården i väntan på något nytt, något annat. Vi känner nog alla någon som jobbat i vården en sommar eller två. Många gånger utan någon som helst utbildning eller erfarenhet. Man har ett tänk som att "vårda är lätt, det räcker att ha två händer". De senaste åren har detta förbättrats väldigt mycket när man börjat ställa krav på utbildning, men det spelar ju ingen roll när två 18-19 åriga tjejer som aldrig sett en död människa arbetar tillsammans under kvällar/helger på avdelningar där man har svårt multipelsjuka. Jag har hört historier där man försökt mata en avliden person i matsalen, helt enkelt för att man inte forstod att vårdtagaren var död. Det låter skrattretande, men så vitt jag vet så är det sant.
Sen har vi ju en mycket märklig syn på våra gamla i landet. Ibland bullrar det i pressen om vanvård men oftast är det tyst. För vilka är det som egentligen borde reagera om inte de annhöriga. Men de närmsta anhöriga, barnen är ofta i 50-70 års åldern och har sina egna problem. Så därför besöker man morfar en gång till jul och en gång på sommaren på väg till sommarstugan. Jag har sett otaliga fall där man inte sett till några anhöriga överhuvudtaget förrän vårdtagaren har dött och arvegodset skall delas upp. Om du har ett hål i vägen så tar det bara några dagar innan detta hål är lagat eftersom trafikanterna reagerar kraftigt. Men den egna mamman kanske kommer ut en gång per år, resten av tiden sitter hon vänd mot en tv där MTV är på. Och ingen skriker, ingen reagerar.
Så, kort ovh gott, jag blir inte förvånad över de aktuella rubrikerna. Tyvärr. Nu har jag ju inte arbetat på snart 2 år eftersom jag blev sjukskriven, men jag har svårt att tro att så mycket kan ha hänt på 2 år när det inte hänt speciellt mycket på 15 år tidigare. Mycket inom äldreomsorgen fungerar utmärkt. Det arbetar så många goda, kunniga människor som sliter livet ur sig för att hålla en hygglig nivå. Och givetvis är det olika kvalitet på olika ställen och inom olika arbetsgrupper. Men någonstans har det gått snett. Nånstans har själva grundbulten ramlat ur och det hela hotar att rasa vilken dag som helst. Allt fler skall vårdas av allt färre. Vi lever längre och längre, men livskvaliteten de sista åren kan diskuteras. Man talar om kvarboendeprincipen men vårdtagarna är helt utlämnade åt tjänstemännen. Du får inte välja själv om du vill bo hemma eller på ett boende. Är du någorlunda frisk, alltså inte dödsjuk får du vackert bo kvar hemma. Blir du sedan svårt sjuk får du lika vackert flytta in på hemmet. Valfriheten är blott ett ord.
Men som sagt. Vad vet jag. Jag är ju sjuk.
Kommentarer
Postat av: Anna
Så sant så sant.. klokt. Känns det inte dystert att inte jobba längre? Att inte kunna vara delaktig och förbättra? Nu vet jag ju inte så mycket eftersom jag inte lider av panikångest men jag skulle bli helnipprig av att gå hemma. Jobbar din fru? För du va väl gift??
Trackback