Idol-juryn
Aftonbladet: Så hånas de av "Idol"-juryn
Är det bara jag som tycker att Idol är skit.tv fram tills den första sållningen är klar? För sen lyfter ju det hela lite, när de medverkade har lite talang. Men att det gör det beror inte så mycket på talangerna som på att man slipper sitta med händerna för öronen och blunda när 4 vuxna ger sig på, ibland, barn och ungdomar. Jag vet, alla är där frivilligt. Visst. Och det finns säkert en hel del som ställer upp bara för att få sina 15 sekunder av kändisskap, som en rolig grej liksom. Men så finns det de som faktiskt tror de har något att visa upp. Som blir sårade av juryns skitsnack. Ställ Håkan Hellström framför juryn. Kalrn är inte ens i närheten att kunna sjunga. Inte alls. Men ändå skapar han magi.
Sen har man den urtvättade ursäkten till sitt egna låga beteende: "det blir bra tv". Men, varför skulle det bli kass tv av att säga artigt ja eller nej, kanske ge någon form av motivering, men en vettig sådan? Resten av programserien uppför sig ju juryn i alla fall som om de har något bakom pannbenet. Så behövs egentligen dessa regelrätta avrättningarna? Jag tycker att det är sorgligt att höra vuxna människor resonera som små barn. Att de ödslar så mycket tid på att vara elaka. För det är ju det de är. Det kallades förr för elakhet. Nu kallar man det ärlighet. Det räcker inte med att säga till någon att "det där föll mig inte i smaken alls", utan det skall dräpas muntligen. Det är ju ett fenomen som inte bara existerar i Idol utan finns både här ochdär i sammhället. I varenda dokusåpa sitter lobotomerade ungdomar och berömmer sig själva för att de är så ärliga. Som sagt. Man kan säga en sak, ge ett omdöme, på flera sätt. Är det nödvändigt att såra folk. Vart tog det förr så populära utrycket "konstruktiv kritik" vägen? Skall vi börja bedöma våra egna barn, vår familj på samma sätt? Säga till frugan att "denna maten var det sämsta jag ätit. Du borde simma ner till Viskans botten och dra ett djupt andetag". Eller när barnen kommer hem från skolan med ett G i betyg "du äcklar mig, jag vill bara slå på dig". Så härligt ärligt det vore. Eller?
Sen kan man ju ge sig ut i den dimmiga debatten kring juryns egna kunskaper och föärdigheter att bedöma. Clabbe? Jaha, han spelade i band för hundra år sedan och sedan pratade han i radio ett tag och slaktade musiken med sitt eviga pladder. Sen har nån upptäckt Robin. Eh? Skulle det vara något att skryta med. Fan, en igelkotte skulle kunna upptäcka Robin. Hon är ju knappast talanglös eller. Det är rätt uppenbart att tösen har artistiska kvaliteter. Och sen har vi en röstcoach med prick i pannan. Och hon kan prata engelska. Begåvat. Vad den fjärde gör eller har gjort vet jag faktiskt inte. Kanske kan han spela banjo eller nått. Fasen, Bert Karlsson är tusen gånger trovärdigare i sina omdömen än de där fyra.
Men de kan vara elaka. Det kanske är deras främsta kvalitet. Och de kan svamla strunt när man frågar dem om deras egen elakhet. Uppenbar mobbing är inte mobbing för det är en sån kort stund. Att det sen kanske gäller liv eller död för den utsatta spelar visst igen roll. Så praktiskt.
Nä, fram för lite vanlig jävla hederlig snällhet i samhället. Och jag tycker att media kan vara först. Kanske en ny trend? Snällhet. Glöm inte ordet barn. Det må va gammalt med fenomenet är tämligen trevligt. JAg lovar.
Är det bara jag som tycker att Idol är skit.tv fram tills den första sållningen är klar? För sen lyfter ju det hela lite, när de medverkade har lite talang. Men att det gör det beror inte så mycket på talangerna som på att man slipper sitta med händerna för öronen och blunda när 4 vuxna ger sig på, ibland, barn och ungdomar. Jag vet, alla är där frivilligt. Visst. Och det finns säkert en hel del som ställer upp bara för att få sina 15 sekunder av kändisskap, som en rolig grej liksom. Men så finns det de som faktiskt tror de har något att visa upp. Som blir sårade av juryns skitsnack. Ställ Håkan Hellström framför juryn. Kalrn är inte ens i närheten att kunna sjunga. Inte alls. Men ändå skapar han magi.
Sen har man den urtvättade ursäkten till sitt egna låga beteende: "det blir bra tv". Men, varför skulle det bli kass tv av att säga artigt ja eller nej, kanske ge någon form av motivering, men en vettig sådan? Resten av programserien uppför sig ju juryn i alla fall som om de har något bakom pannbenet. Så behövs egentligen dessa regelrätta avrättningarna? Jag tycker att det är sorgligt att höra vuxna människor resonera som små barn. Att de ödslar så mycket tid på att vara elaka. För det är ju det de är. Det kallades förr för elakhet. Nu kallar man det ärlighet. Det räcker inte med att säga till någon att "det där föll mig inte i smaken alls", utan det skall dräpas muntligen. Det är ju ett fenomen som inte bara existerar i Idol utan finns både här ochdär i sammhället. I varenda dokusåpa sitter lobotomerade ungdomar och berömmer sig själva för att de är så ärliga. Som sagt. Man kan säga en sak, ge ett omdöme, på flera sätt. Är det nödvändigt att såra folk. Vart tog det förr så populära utrycket "konstruktiv kritik" vägen? Skall vi börja bedöma våra egna barn, vår familj på samma sätt? Säga till frugan att "denna maten var det sämsta jag ätit. Du borde simma ner till Viskans botten och dra ett djupt andetag". Eller när barnen kommer hem från skolan med ett G i betyg "du äcklar mig, jag vill bara slå på dig". Så härligt ärligt det vore. Eller?
Sen kan man ju ge sig ut i den dimmiga debatten kring juryns egna kunskaper och föärdigheter att bedöma. Clabbe? Jaha, han spelade i band för hundra år sedan och sedan pratade han i radio ett tag och slaktade musiken med sitt eviga pladder. Sen har nån upptäckt Robin. Eh? Skulle det vara något att skryta med. Fan, en igelkotte skulle kunna upptäcka Robin. Hon är ju knappast talanglös eller. Det är rätt uppenbart att tösen har artistiska kvaliteter. Och sen har vi en röstcoach med prick i pannan. Och hon kan prata engelska. Begåvat. Vad den fjärde gör eller har gjort vet jag faktiskt inte. Kanske kan han spela banjo eller nått. Fasen, Bert Karlsson är tusen gånger trovärdigare i sina omdömen än de där fyra.
Men de kan vara elaka. Det kanske är deras främsta kvalitet. Och de kan svamla strunt när man frågar dem om deras egen elakhet. Uppenbar mobbing är inte mobbing för det är en sån kort stund. Att det sen kanske gäller liv eller död för den utsatta spelar visst igen roll. Så praktiskt.
Nä, fram för lite vanlig jävla hederlig snällhet i samhället. Och jag tycker att media kan vara först. Kanske en ny trend? Snällhet. Glöm inte ordet barn. Det må va gammalt med fenomenet är tämligen trevligt. JAg lovar.
Kommentarer
Trackback