WoBWorld

Jag kände en gång en gammal man som förklarade sina framgångar hos kvinnorna i yngre dagar genom att berätta att "jag kunde inte dansa men jag hade bil". Egentligen är det ett rent under att jag har familj och barn. För jag har absolut inget som skulle kunna locka en kvinna. En fet liten man med falnanden lockar och dålig hy. En typ som ju inte direkt står som etta på kvinnors önskelista. Dessutom är jag osocial, nervös, otålig och självupptagen. Ni ser själva. Jag borde egentligen bo i en etta med kokvrå, jag och mina katter. Men här sitter jag, mitt i den varma famnen av min stora familj. Det är märkligt vilken tur jag haft i livet. Egentligen.

När jag var yngre drömde jag om rikedom, långa rader av vackra kvinnor vid mina fötter, ära och framgång. Det blev varken det ena eller det andra. Men istället fick jag tre underbara barn, en vacker kvinna vid min sida och dessutom tre barn på köpet. Så bra det blev. Så perfekt. Konstigt.

Som tioåring så suktade jag efter att bli som Elvis Presley. Jag stod i mitt pojkrum i min pyjamas och mimade till Elvislåtar. En gång dränkte jag in håret i margarin för att det skulle bli sådär glansigt och snyggt. Det var ett helvete att få bort eländet. Jag ville verkligen bli sådär snygg och framgångsrik. Jag fantiserade om vad jag skulel säga på intervjuverna, vilka bilar jag skulle köpa. Jag satt och plinkade på min gitarr i min ensamhet. Sen var det John Lennon jag ville bli. Lika dödscool. Jag ville så innerligt bli något annat än det jag var. Jag hoppades att tiden skulle skänka mig längd, ren hy, sångröst och pernagr i massor.

Vilken tur att det inte blev så. Vilken oändlig tur att det blev såhär istället. För risken att jag skulle träffa Min Vackra Kvinna om jag vore sådär rik och berömd vore väl näst intill omöjlig. Och det hade ju varit en katastrof om jag inte träffat henne.

Så nog har jag haft tur alltid. Och jag har bil.